Äpplekärnorna färdades över havet, längst ner i packningen, insvepta i ett stycke tyg.
Liksom längtan och saknaden låg djupt inpackat i själen.
Packningen var inte stor, inte större eller tyngre än att den gick att bära över en axel.
Liten packning över ett stort hav, från den gamla världen till den nya världen.
Några äpplekärnor som minne av ett land, en hembygd.
Sorgen fick flytta med över ett hav.
Längtan fick ett rum i hjärtat.
Saknaden fick en jord att gräva ner ett frö.
Själen fick en plats att rota sig.
Sorgens tårar vattnade den späda plantan.
Kärleksfulla händer smekte varsamt.
Ett äppleträd växte sig starkt och bar frukt.
I " Sista brevet till Sverige " av Vilhelm Moberg cirklar allt kring Kristinas astrakan, äppleträdet går som en röd tråd genom hela boken. Och något vackrare och mer gripande finns knappt att läsa, än den om Kristinas och Karl Oskars vandring genom livet och ett astrakan träd som binder ihop trådarna.
" Kristina gjorde sig kvitt sitt världsliga sinne och öppnade sig för evighetssinnet "
Det finns en dunge i Slättadamm som jag kallar min skogsträdgård.
I centrum av denna dunge växer ett äppleträd omgärdat av rönn och björnbärssnår.
Jag plockar ett äpple från marken, insuper doften av mull och fuktig jord och äpplets söta syra.
Från frö till frukt, en hel värld håller jag i min hand, och kanske i denna stund öppnas mitt evighetssinne.