Novemberfavoriter

Min mapp med novemberbilder är en av de mest omfattande av mina månadsmappar från Slättadamm. När man följer naturen från årstid till årstid blir alla förändringar spännande och november är just en sådan månad när det sker stora förändringar i naturen. Första frosten lägger sig som ett vackert, tunnt täcke, kylan blir mer påtaglig och nästan alla träd skalas av och blir som skarpa siluetter. Det grå dimtäcket mjukar upp och alla gråtoner framträder så vackert. Det finns en melankolisk ton över november som både kan vara jobbig och oerhört befriande, man är både som innesluten i en grå kappa och helt naken som ett osminkat ansikte. Det är en tid för reflexion och eftertanke, att bara få lov att vara.

Dessa bilder är några utvalda favoriter genom åren.

Oktoberbilder

Jag går igenom mina oktoberbilder om och om igen, rensar, försöker välja, ratar.
Jag tittar på bilderna och känner efter vad dom väcker för känslor i mig, blir jag fångad, blir jag berörd, får jag en skönhetsupplevelse, talar dom till mig. Jag försöker använda min magkänsla och tillit till att jag oftast inte kan förklara varför jag dras till just en speciell bild. Ljuset, kontrasterna, färgerna, rörelsen, allt samspelar.

 Söker essensen av oktober. Söker essensen av hösten, från septembers sensommar, genom oktobers brinnande mustighet, till novembers mörker och kala grenar. Jag vandrar mig genom årstiderna, bekantar mig med skogen, naturens skiftningar, bekantar mig med mina egna skiftningar, mina egna behov, som är så sammankopplade med naturens. Behovet av aktivitet och vila, rörelse och stillhet, den fasta jorden, det flytande vattnet, luften som får mig att andas, eldens hetta som förgör och bygger upp på nytt.

Hösten är en påminnelse om vår förgänglighet, om döden. Novembers kala grenar skyler oss inte, dom blottlägger. Nakna och grå kryper vi ihop, drar oss inåt mot vår egen kärna, in i vår egen vila, den välbehövliga vilan. Naturen visar vägen. Utan död inget nytt liv.

Går nära

Går långsamt runt dammen.
En liten sträcka som får ta lång tid.
Stannar upp. Går nära.
Marken är fuktig och mina byxben blir blöta. Upplöser tiden och låter mig fångas av stunden.
Svamp, blad, kottar, doften av mylla, fuktig mossa. Den gröna mossan är förunderligt vacker för den som går nära.

Jag går nära vattenbrynet, håller mig nära.
Skogen ger mig kraft, leder mig in till mitt centrum.
Jag är aldrig närmare mig själv än när jag är i naturen, i skogen blir jag hel.

Rörhönan

Nu när Rörhönans ungar har växt till sig lite får dom i mammans sällskap lämna vassens skydd.
Stora spretiga fötter har dom och en illröd näbb som sticker ut ur en svart dunboll, kanske inte näpet söta men absolut charmigast med sin svarta punkkalufs!