Jag tittar på bilderna och känner efter vad dom väcker för känslor i mig, blir jag fångad, blir jag berörd, får jag en skönhetsupplevelse, talar dom till mig. Jag försöker använda min magkänsla och tillit till att jag oftast inte kan förklara varför jag dras till just en speciell bild. Ljuset, kontrasterna, färgerna, rörelsen, allt samspelar.
Söker essensen av oktober. Söker essensen av hösten, från septembers sensommar, genom oktobers brinnande mustighet, till novembers mörker och kala grenar. Jag vandrar mig genom årstiderna, bekantar mig med skogen, naturens skiftningar, bekantar mig med mina egna skiftningar, mina egna behov, som är så sammankopplade med naturens. Behovet av aktivitet och vila, rörelse och stillhet, den fasta jorden, det flytande vattnet, luften som får mig att andas, eldens hetta som förgör och bygger upp på nytt.
Hösten är en påminnelse om vår förgänglighet, om döden. Novembers kala grenar skyler oss inte, dom blottlägger. Nakna och grå kryper vi ihop, drar oss inåt mot vår egen kärna, in i vår egen vila, den välbehövliga vilan. Naturen visar vägen. Utan död inget nytt liv.
