Decemberpuppa

Decemberpuppa, vinterpuppan.
Jag kryper in i mitt skal de mörkaste dagarna på året, jag stannar upp när kroppen går i vila, jag tillåter mig att krypa in under täcket, några dagar av nästan total overksamhet. Som björnen som kryper in i sitt ide. Kokongar i mörkret och stillheten.
Strax innan vintersolståndet, allt drar ihop sig, krymper, kryper ihop, för att det sedan vänder och vecklar ut sig med ljuset. Hur allt påverkas av ljus och mörker, hur allt drar ihop sig och vecklar ut sig. Den eviga rörelsen, kretsloppet, inom oss och utom oss.

I allt detta mörker och stillhet är det samtidigt så mycket ljus och ståhej, december är en hektisk månad. Detta står i stor kontrast till vartannat. Jag vet inte om naturen någonsin är tystare, lugnare, mer stillsam än just i december. Kontrasten är stor mot stadens brus och kommers, ljus och spektakel.

                         

Vinterstilla

Det bästa med mörkret är vilan.
Tid för egna tankar.
Inget ropar, inget kallar, förrutom själen.

Tunna hinnor av is lägger sig över dammen.
Mörkret bäddar in mig.
Jag lär mig att lyssna på stillheten och stormen.

Allt är vinterstilla.
Själens rum är oändliga.
Jag letar mig in och lär mig flyga.

vintern väntar våren

vem viskar visor?
vinden viskar
vyssjar varsamt vilsen
vankel vaggar

var vrålar vreden?
vattnet vrålar
vilset veligt varsamt
vrider vränger

vintern väntar våren

Till min medmänniska

Jag vill tacka dig min medmänniska
för att du får mig att se var mina gränser går, det ger mig konturer så att jag blir tydlig för mig själv och på så sätt blir tydlig för andra.

Jag vill tacka dig min medmänniska
för att du får mig att söka min egen tillit och tröst, i min inre sorg finns styrkan att resa mig, du ger mig plats att andas och finna min väg.
Det är kärlek.

Det är i förhållande till andra som jag definierar mig, det är i förhållande till andra som jag blir till. det är i förhållande till andra som jag blir en medmänniska.

Min meditation

Vattnet rinner
finner sina vägar
tänk om jag kunde vara som vatten
glida igenom tankesnåren

tar mig upp
tar mig ut
tar mig fram
följer livets vändningar
följer forsen, bruset
jag faller
och jag reser mig upp
jag faller
följer forsen, följer bruset

vara fast som ett berg
lätt som luft
smidig som vatten
passionerad som eld

alla elementen förs samman till en helhet
i min meditation

Bäcken rinner i december

Det forsar, det porlar
rinner, kluckar, dånar
bäckens vatten står inte still
det flödar
runt

runt
rinner året
genom våren och sommaren
genom hösten och vintern
det cirklar sig runt

och öppet framför oss
finns alla komponenter till
de mjukaste tonerna
den godaste soppan
den vackraste målningen
de lättaste stegen
de kärleksfullaste orden

bäcken rinner i december

Allt hänger ihop

" Fotograferar du vattnet? "
" Jag fotograferar november. "

Jag pratar med den unge mannen med den blå jackan som stannar till och tittar ner i den leriga pölen, det lilla kärret, som jag fotograferar. Och det är väl egentligen inte mycket att titta på, blöt lera, kladdigt, brunt, grått, kvistar och ris, inte mycket för världen.

" Jag fotograferar november, leran, jorden, det kala, hur det speglar sig i vattnet, träden himlen. "
Den unge mannen ler och så säger han:
" Jorden speglar sig i himlen. "
" Och himlen speglar sig i jorden. "
" Ja "
" Himlen och jorden speglar varandra. Allt hänger ihop. "
" Ja, allt hänger ihop. "

Och helt plötsligt är det lilla kärret så mycket mer än en grå sörja.
Det är en plats där jag kan finna himlens spegelbild, där kan jag fånga ögonblick och möten, fånga allt som är nära och allt långt utanför min räckvidd.