Ställa sig utanför tiden, låta årstiderna komma och gå som de vill.
Tiden är en ram som vi skapat, liksom årstiderna, vi har bestämt när hösten infaller, vintern, sommaren, våren och vi har vissa förväntningar vilket mönster årstiderna ska ha. Men i år kom sommaren i maj med full kraft fast kalendern säger att det är vår. Vädrets makter förändrar bilden, en ovanligt kall vinter med vind från Ryssland blir en ovanligt varm vår när samma vind ligger kvar. Kom sommaren i maj eller är det en ovanligt varm vår? Det är kanske bara en definitionsfråga för dom som vill hålla kontroll över tid och väder, för dom som oroligt undrar om tiden är ur led liksom vädret. Väder och vind har alltid betytt mycket för människan, det har varit, och är, avgörande för när man ska så, när man ska skörda och mycket kan gå fel på vägen. För länge sedan när vi fortfarande inte odlade, när vi vandrade och var samlare, var vi inte lika beroende av väder och vind, vi gick helt enkelt dit där maten var. Ibland tänker jag att det är ett naturligare sätt att leva och ett mer fritt sätt. Det vi alltid varit beroende av är gruppen, tillhörigheten och den tryggheten som det ger. Tillsammans ger mer än ensamhet. Mer skydd, mer mat, mer trygghet och förhoppningsvis mer kärlek och omtanke. Alla hjälptes åt att samla in dagens föda, stora som små. Så kom odlandet, människan satte ner sina pålar på fasta platser och blev bofasta och med det kom makten om vem som äger jorden. De som vandrade började mötas med misstänksamhet, för den som vandrar är fri och den som är fri kan man inte styra. Den bofasta behövde kalendrar, delade in tiden och fastslog när allt skulle ske i sin laga ordning. Den som vandrar lever i tidlös tid, den som är fri lever i tidlös tid, vandraren blir en outsider som väljer att gå sin egen väg. Vi lever i denna konflikt inom oss och i samhället, att försöka inordna oss tiden,hierakier och regler, samtidigt som vi längtar efter frihet och tidlöshet. Vi behöver outsidern, den fria tänkaren för kreativitetens skull, för utvecklingens skull, personer som vågar gå sin egen väg. Och idag skulle vi aldrig klara oss utan odlaren som förser våra bord med mat, så långt har vi kommit från den sortetens vandrare som längs vägen på egen hand samlade sin mat. Dagens vandrare som tidvis lever i tidlöshet är konstnären som skapar genom att dansa, måla, skriva, sjunga, tonsätta. Tidlösheten är en förutsättning för skapandet, som kräver eftertanke, att prova olika vägar innan det kan bli resultat. När jag skapar och hänger mig åt att fotografera, måla, skriva, dansa, då blir jag tidlös, det är därför jag mår som bäst när jag gör det, det är som en livsmeditation, ett livsrus. Men också när jag upplever andras musik, konst, när jag läser, då förflyttas jag i tid och rum, jag bli uppslukad.
Alla människor har tillgång till detta inre kreativa, tidlösa rum, vad man än arbetar med, var man än är. Att ensam eller tillsammans med andra skapa är vägen till sin egen tidlöshet, sin egna frihet.
