Morgon i slutet av juni

I morse tog jag med mig frukosten ut i skogen och jag tog även med mig ryggsäcken med min stora kamera, med detta ville jag signalera, inte minst för mig själv, att detta skulle bli en utflykt då jag tog tid på mig att ta in stunden här och nu med allt som den bjuder på.

Som vanligt är det första som möter mig i skogen kråkorna som jag glatt hälsar på. Jag har aldrig sett några kråkbon eller kråkungar men jag är övertygad om att ett bo måste finnas någonstans i närheten, väl dolt, för dom håller gärna till i just denna skogsdunge vid bäcken. I höghuset, som jag kallar ett högt träd i samma dunge, är det tyst. För bara några veckor sedan var det fullt liv när hackspetten flög fram som en skottspole för att mata sina skrikande ungar. Det är alltid någon hackspett som gärna flyttar in varje vår och även andra småfåglar bebor hålen i trädet, därav kallar jag trädet höghuset. Hackspetten gör nya hål och varje år blir det en ny boning ledig för någon småfågel att flytta in i.

Vyn över dammen verkar jag aldrig tröttna på. Varenda gång blir jag lika tagen av dess skönhet och så tar jag en bild fast jag redan har massor av samma motiv, men jag tycker det är så vackert. Variationen kommer med årstiderna, med vädrets skiftningar, som gör varje dag till en ny upplevelse även om motivet är det samma. Just nu är hela dammen inbäddad i grönt, de gröna trädkronorna som omsluter dammen, näckrosbladen som flyter på vattnet, och så en blå himmel som speglar sig i vattnet. Det är verkligen högsommar.

Det är nästan för varmt att gå i skogen mitt i sommaren så därför går jag gärna tidigt på morgonen eller sent på kvällen. På morgonen när jag står framför dammen ligger skuggan på höger sida och på vänster sida är det sol, jag väljer att gå åt vänster för trots värmen så har jag solen i ryggen. Alla andra årstider gör jag gärna tvärtom för då vill jag ha solen i ögonen för att kunna lapa så mycket sol som möjligt. På vänster sida i den varma morgonsolen ligger också gärna fåglarna och njuter. När dom inte dåsar så putsar dom sig, mycket av en fågels liv består av fjäderputs. I morse ramlade jag på en rörhönefamilj fullt upptagna med sin morgontoalett. Jag räknade till fem ungar och så mamman och pappan. Brevid dom vilade en andfamilj som yrvaket reste sig när jag kom för nära och simmade iväg. Men rörhönorna lät sig ej störas utan fortsatte sin putsning i ugn och ro. Ungarna är bedårande, eller är dom, med sina långa ben, stora fötter, becksvarta dun och en illröd näbb. Ser lite lustiga ut, lite kaxigt punkiga skulle jag vilja säga, och faktiskt helt bedårande.

Solen faller så vackert mellan grenverken och ner på trädets rötter som slingrar sig ner i vattnet.
Bilderna jag tar blir nästan overkliga, vad är det för något, var är vi? Slingrande, organiska former utan början och slut. Utan början och slut är rotsystemet, utan början och slut är våra liv, om och om igen föds vi på nytt, våra celler dör och nya tillkommer, jag dör men lever vidare i mina barn. Hur allt cirkulerar, vattnet, jorden, stjärnorna, allt går runt, runt. Rötterna i vattenbrynet har inga raka linjer, alla raka linjer måste någon gång böja sig och ta nya vägar. Bilden på rötterna blir som en målning. Jag söker i linsen efter det som berör mig.

Vid träbron susar säven. Näckrosorna skiner med sina nyutslagna ansikten mot solen, dess vita blomblad blir nästan genomskinliga i dess starka strålar. Träbron, näckrosorna, vassen, dom stora näckrosbladen, sländorna, tillhör min sommarskog.

Allt det gröna, jag insuper allt det gröna med alla mina sinnen. Gräset i alla dess former, mattorna med ormbunkar längs stigarna. Jag hämtar skugga under stora gröna trädkronor. Grönt, grönt, grönt.  Mina gröna bilder. Jag låter kameran leta sig nära, vill fånga essensen av grönt, med kameran stiger jag in i det gröna. Jag går närmare och närmare, låter grässtrået bli en hel värld, förstorar upp det lilla för att få syn på det. Jag låter dom gröna färgerna flyta ihop, jag låter ljuset och skuggorna skapa nyanser, ibland bara små färgskiftningar. Jag vill fånga känslor, det som inte går att ta på, det difussa, suddiga, det som går in och ut i vartannat. I mina gröna bilder vill jag träda in med min mänsklighet.

Med dessa bilder och text ville jag fånga dagens sommarmorgon.