Några ord om höstdagjämning, Mickelsmäss, Mabon och naturens kraft

Jag kan inte riktigt släppa september innan jag skrivit något om höstdagjämningen, autumnal equinox och Mickelsmäss och något om den keltiska högtiden Mabon.

Att dela in året i såkallade räppor som man sa förr, är att dela in året i fyra kvartal om tretton veckor var och varje räppa började med en räppdag:

Juldagen den 25 december
Jungfru bebådelsedag 25 mars
Midsommardagen den 24 juni
Helige Mikaels dag den 29 september

Av dessa fyra dagar är den mest bortglömda Mikaels dag, Mickelsmäss. detta var ärkeängelns Mikaels dag, Mikaelidagen. I bondesamhället var detta fram till 1800 talet en av årets viktigaste högtider. Man markerade skiftet mellan sommarhalvåret och vinterhalvåret, vilket styrde arbetet. Skörden skulle vara bärgad, djuren skulle tas hem från sommarbetet. Nu fick man börja tända ljus på kvällen och det var höstens stora marknadsdag. Det var årets enda möjlighet för tjänstafolk att flytta och byta anställning. Dagen räknades som vinterns första dag.

Höstdagjämningen, kring den 21 september, dygnet när dagen och natten är lika långa, och vi träder in i hösten. Inom den keltiska årskalendern kallas denna högtid Mabon, man firar att andra skörden är bärgad och man förbereder vintern. Det handlar om balans, det handlar om fullbordan, tid av stryrka, stabilitet, säkerhet. Man firar den åldrande gudinnan när hon går från moder till åldrande kvinna. Det var dags att ära den mörka modern, fira den aspekten av gudinnan som inte alltid är så tröstande och omhändertagande , men som vi måste erkänna inom oss för att bli hela. I gudinnecentrerade trossystem med arketyperna jungfrun, modern, den åldrande kvinnan representerar de ungdom, medelålder och ålderdom.

Om jag jämför våren med en unga kvinnan, hon som befruktas, sommaren med den havande kvinnan, hon som föder och blir mor, så är hösten för mig den medelålders kvinnan som går mot vinterns ålderdom. Cirkeln är sluten, från födsel till död, från ungdomlig yra till visdom. För att sedan börja om på nytt. När jag går genom årstiderna blir detta väldigt tydligt för mig, varenda vår blir jag ung på nytt, jag får mer kraft, mer vitalitet, rörelsen går utåt. På sommaren känner jag hur min kropp fylls av moderns omhändertagande när jag omsluts av allt det som mognar. När hösten kommer är modersrollen uppfylld och jag kan skörda frukterna av mitt slit. Jag känner vintern närma sig med sin fulländning, jag kan nu vila, rörelsen går inåt. Naturen är i ständig rörelse, rörelsen går inåt , rörelsen går utåt, årstid efter årstid. Det är inte alltid lätt att släppa taget, att acceptera förändring, vare sig det gäller årstider eller sitt eget åldrande, förändring kan göra ont, vem vill inte vara ung och stark för evigt, vem njuter av kroppens förfall. Naturens årstider lär mig att se skönheten i förändringen, lär mig att älska vårens späda gröna blad lika mycket som lövets bruna förmultnande. Naturen förför mig året runt med sina dofter, sin variationsrikedom, den ena dagen i skogen är aldrig den andra lik. De välbekanta stigarna bjuder mig på ständiga överraskningar och igenkännandets glädje. Naturen bär på en ofrånkomlig sanning och ändå min största källa till fantasin och de oändliga tankarna.
Jag hämtar kraft och visdom från naturen, min källa till liv.