Mangroveträdet

Jag brukar kalla det mitt Mangroveträd, trädet med de slingrande rötterna precis vid vattenbrynet i Slättadamm. Slingrande, levande och urstarka griper rötterna som klor tag i leran.

Det är precis som om det som slingrar, omfamnar och böjer sig har mer styrka än det som bara växer rakt. När jag ser dessa rötter så känner jag liv, en härva av liv fylld av fantasi och magi. Och för mig är fantasi och magi lika med förmågan att leva och överleva. Vi behöver alla våra rötter, det som djupt in och ner i oss hämtar näring från jorden och mörkret och fukten. Utan detta mörker kan inte stammen sträcka ut sig i sin fulla längd och trädkronan kan inte bre ut sig och sträcka sina armar mot ljuset.Utan mörker och ljus blir det inget liv.Mörkret och ljuset hör ihop.

När jag stannar till vid mitt Mangroveträd och tittar ut över dammen ser jag ibland en flotte långsamt glida fram mot mig och på den står två pojkar som verkar ha all tid i världen. Sakta blir hela dammen grönare och frodigare, träden blir större liksom dess rötter. Luften är tropiskt fuktig och ljud och dofter intensivare. Pojkarna heter Huckleberry Finn och Jim och så fort jag sätter min fot på flotten blir jag också barfota och har en stråhatt på huvudet. I drömmen och fantasin finns den där magin som gör världen större, en damm kan bli en flod, en flod kan bli en sjö, en sjö kan bli ett hav och vad havet kan bli det vet bara havet. När vi sitter där på flotten berättar vi för varandra våra sagor, vi är fyllda av sagor, något är sant, men det mesta är ren och skär dikt. Men i dikten finns fröet till friheten och jag tror det är friheten vi söker, Huckleberry, Jim och jag. Friheten att växa, friheten att dikta, friheten att drömma, friheten att få sjunga våra egna sånger.

Lägg till bildtex