I skärningspunkten

vägen in
leder ut

går neråt
går inåt

jorden jordar
manifesterar jord
blir tydlig
blir jord

samlar ihop
balanserar
ont och gott
mörker och ljus

i skärningspunkten

Grönt vatten

grönt vatten
träden speglar sig
så grönt det kan bli
är det just nu

gula, bruna
fläckar, strimmor
annalkande höst

Solkatter

Vinden rasslar över dammen
bildar små veck som rullar in mot mig
där jag sitter
vågor fyllda med solkatter

sol leker med vatten
vind leker med sol

Solkatterna
samlas, skingras
skimrar, lyser
små glittrande stjärnor

Fånga solkatt
kan jag inte
som drömmar
föds och upplöses dom
som livet

Min kropp är fylld av vatten
min själ är fylld av vind
mitt hjärta är fyllt av ljus

Som en solkatt
vilar jag i solens öga
spinner drömmar av ljus
vinden i min själ krusar vattnet

sol leker med vatten
vind leker med sol

En liten groda i en stor skog

Jag undrar hur denna lilla groda ser på livet där den lever sitt liv i denna gröna urskog av ormbunkar?
Är dess värld oändligt stor? Ser den någonsin upp mot himlen?
Den är så liten i det stora hela, i det stora hela är den en liten prick.
Jag är en liten prick i det stora hela där jag går i min skog, jag ser upp mot himlen, mot det oändliga.
Jag ser in i en liten grodas öga och möter samma oändlighet.

Förändringar och brytningspunkter

September är som en medelålderskris.
Jag glider runt och vet inte vart jag ska landa, varför en kris när allt borde vara fint och bra. Jag har allt. Vilse i mig själv, vem är jag och vad kommer sedan? Som att landa ensam i soffan efter en fest, sommarens ljus och nöjen förbytts i höstens vardag och tilltagande mörker. Önskan om en fest som aldrig tar slut, ett ljus som ska vara för evigt. September är en svår månad för mig, en brytningspunkt mellan sommar och höst, en förändring som smyger på och som jag har svårt att acceptera. Jag känner mig nästan lurad på sommarens konfekt, september fortsätter att bjuda på sommarskimmer och solsken men min kropp visar tecken på trötthet när jag borde vara stärkt och utvilad. Kan det vara så att man behöver vila efter en intensiv sommar? I det gamla bondesamhället var våren och sommaren och en bit in på hösten årets intensivaste period och det var först när allt var skördat och omhändertaget som man kunde dra ner på takten och vila, vintern var mer en viloperiod både för människa och natur. Och jag har alltid kännt att jag har haft mer energi under den ljusa årstiden och mer gått i dvala under vintern. Jag tror det skulle passa mig att jobba sommarhalvåret och vila på vintern. Men detta är en ordning som inte passar vårt samhälle idag då vi helst ska vara aktiva året runt.

Förändringar och brytningspunkter, stora som små, innebär att man är i landet mittemellan, där det inte finns fast mark under fötterna och jag tror att vi människor påverkas av detta olika mycket, för vissa är det bara som en krusning på vattnet, för andra som en hel storm. Våren och hösten är två starka brytningspunkter då vi går från vinter till vår, sommar till höst, från mörker till ljus och ljus till mörker. Det är väldigt vanligt med vår och höst depressioner och vissa har bara det ena som återkommer och vissa har både ock. Jag har märkt på mig själv att våren med sitt ljus ger mig energi och jag lyfter medans hösten, som jag börjar känna av redan i slutet av juli, gör mig trött och nedstämd. Jag känner att det sakta blir mörkare på kvällen, jag känner att vårens ljusa energi börjar tryta och jag får sakta ner. Jag liksom naturen går in i nästa fas. Aktivitet och vila, det ena finns inte utan det andra. Ingen är förevigt ung, en sommar blir till höst, och så går det runt.

Eftersom detta återkommer varje år för mig så har jag med tiden lärt mig att hantera det. Först överrumplas jag av att det händer, jag tycker alltid att det kommer för tidigt, herregud det är ju fortfarande sommar ju! Sedan infinner sig en känsla av förträngning, jag försöker låtsas som att det inte händer och då rusar jag på lite extra mycket för att inte känna att det händer. Och när jag då rusar på så blir jag ännu mera trött och med tröttheten kommer nedstämdheten och en känsla av att jag inte duger. När jag förstår att jag inte kan fly, det finns inga flyktvägar som inte leder mig tillbaka till mig själv, när jag måste stanna upp, kanske av utmattning, då kommer vilsenheten och tomheten, jag måste liksom kinesen som sitter vid vägkanten vänta in min själ innan jag kan gå vidare.
Vem vill vara vilsen? Vem vill känna tomhet? Med vad ska jag fylla hålen och den obestämbara längtan? Det jag lärt mig är att vänta in, låta känslor av oro passera. Möta känslorna av tomhet, vilsenhet, av att inte duga, låta dom finnas, låta det göra ont. Det finns ingen annan väg än att gå rakt igenom elden för att komma ut på andra sidan. Våga tro att det håller. När jag faller, när jag landar, landar jag ner i mig själv. Jag blir närvarande i mitt liv här och nu.
Gång på gång gör jag denna resa inom mig, men jag har lärt mig att känna igen signaler och beteende och fast att det fortfarande gör ont så kan jag nuförtiden mildra förloppet.

Livet är till för att levas med sina upp och nergångar.
Precis som årstiderna så förändras vi. Genom att följa årstiderna i naturen så kan jag även följa min egen inre natur. Jag märker att jag följer ett visst mönster under året och det finns sånt som återkommer från år till år, från årstid till årstid, varje månad har sin rytm, ja varje dygn med sin dag och sin natt.
Låt inte någon ta ifrån dig din rytm.

Jag rusar in i hösten med sommarens iver i kroppen

Jag rusar in i hösten
med sommarens iver i kroppen
för att mötas av trötthet
av mina tunga steg
tyngden som drar
allting neråt
när jag vill upp

dammens vatten ligger stilla
tyst, vilande
speglar träd
speglar ansikte
speglar andens stjärtfjäder

en knipa ropar
ensam på sina små
tystnaden i skogen
är höstens stillhet
nu sjunger inte fåglarna
nu landar jag i mig själv

gör ont
gör plats
för inre vidder
fåglarna sjunger inte
men min själ
ropar

acceptera lemmar som vill vila
acceptera tankar som vill vila
acceptera

andas, andas
släppa och andas
sjunga ut sorg och längtan
sjunga in livets kraft

är ödmjuk
för att jag överraskas
gång på gång
av det jag inte vet och kan

jag behöver landa i mig själv
för att våga möta mörkret
låta mitt inre ljus lysa upp
låta det inre ljuset ta plats
acceptera de känslor som kommer med saknden
när jag landar i mig själv tindrar stjärnorna

september, september

Den sjunde månaden

September är den nionde månaden fast namnet betyder den sjunde.
På den tiden årets första månad var mars då var september just den sjunde månaden, men när man 153 f kr flyttade årets första månad till januari blev september den nionde. Så istället för att bli uppkallad efter en romersk gud eller gudinna så blev det rätt och slätt att sjuan fick hänga med och så fortsätter det resten av året, bara siffror, inga namn. Jag tycker det är väldigt roligt att gräva djupare och titta på namns betydelse, det finns så mycket kulturhistoria att finna där som ger trådar långt bak i tiden med förgreningar in i vår egen tid. Hela vår mänsklighet bygger på uråldriga myter, berättelser som förts vidare både muntligt och i skrift och som påverkar oss än idag genom traditioner, talesätt, sagor, filmer. Det som sitter djupast är också universellt och vi hittar liknade myter hos alla folkslag.

Så varför inte titta på siffran sju och dess innebörd. Var kommer sju mystiken ifrån? Talet sju hade ett magiskt värde för sumererna och babylonierna som levde ca 3000 - 1500 f kr i dagens Irak, det var dom som konstruerade vår vecka med sina sju dagar. Dom studerade naturfenomen och upptäckte de sju planeter som man kände till på den tiden och man såg att regnbågen hade sju färger. Allt utgick från naturen och det som man kunde observera där. Sedan dess har andra kulturer och religioner tagit över det magiska sju talet, Roms storhet grundlades av stadens sju första kungar och enligt Islam skapade Allah sju himlar ovanpå varandra.
Bibeln är fylld av sjutal, sju dödssynder, Jesus yttrade sju ord på korset, gud skapade världen på sju dagar etc
Konsten och litteraturen såsom Snövit och de sju dvärgarna, Harry Potters sju horrokruxer och Shakespeare som delade in människan i sju faser etc
De sju kontinenterna är omslutna av sju hav och Rom liksom andra städer som byggts på sju kullar.
De fria konsterna, Artes liberales är sju!

Höstmånaden september har nu genom sitt namn också påminnt mig om talet sju och dess rika historia.

Och jag är aldrig beredd

En sommar möter en höst och jag är aldrig beredd
jag blir liksom ertappad
i all min vällust
i allt mitt vältrande
bland gröna bladmassor

det skyddande gröna täcket
faller av mig
för evigt är inget grönt

September

Höstens friska morgnar lägger dagg på gräset

stoppar in kalla björnbär i min mun

morgonens svala andedräkt

värms upp av dagens varma strålar

Kvällen överraskar

med sitt mörker 

som smyger in i min kammare

sommarens spår löses upp