Det är lite synd om mars

Precis efter vintern och precis före våren, så är det med månaden mars, varken det ena eller det andra, varken vinter eller vår.
Det är lite synd om mars, vi vill att det ska vara så mycket mer än det är, våra förhoppningar är höga, nu är det väl ändå vår! Men mars ligger där vidsträckt och gör sig långsam, sneddar lite hit och lite dit och har liksom inte förstått vad vi vill. När jag fotograferar blir bilderna fula, dom vill inte göra sig till. Naket och skavt,utan skydd för skarpa solstrålar, blottlägger sig mars. Det är inte alltid lätt att se den nakna sanningen, utan skyddsnät framträder alla fåror, allt som samlat damm, allt som trängts bort. Gamla sår blir synliga, allt vi trodde vi glömt och var färdiga med lägger sig framför oss och ber oss vara förstående, ber oss hålla ut. Mars bär ingen mask. När vi speglar oss i mars vatten möts vi av det som är. Vi kan springa ifrån det som vill visa sig, men vi kan också stanna och se det i ögonen.
Möta och omfamna.