Efter regnet

I morse när jag vaknade var hela himlen åskgrå, regnet låg i luften liksom blixt och dunder, allt höll andan en kort stund innan det brakade loss. Blixtrar avlöstes av mullrande och det kändes som om det låg precis över oss, och så kom det förlösande regnet som hammrande skvalade ner. Första sommarregnet och åskan konstaterade vi och kunde därför njuta av det lite extra, allt som innehåller sommar är som balsam för själen.
Då kom jag att tänka på Alexandr Solsjenitsyn och en text som jag fick till mig för många år sedan. Jag och en vän satte ihop ett vis och dikt program som innehöll allt som vi tyckte om och berörde oss för att sedan till fots, med buss och genom att lifta ta oss urfattiga men med gott humör runt Gotland för att framföra vår skapelse. Det var ett äventyr fyllt av möten och en känsla av frihet. Min vän hade valt ut en text av Solsjenitsyn som heter " Efter regnet "och som jag fick recitera. En mycket vacker text som i sin enkelhet går djupt in till det mest essentiella i livet, det som gör livet värt att leva. Jag visste inte så mycket om Solsjenitsyn även om jag naturligtvis trots min ringa ålder hade hört talas om honom, det var något om Sovjet, fängelsevistelse, nobelpris, och jag kunde ta till mig texten, dess känsla och skönhet, men jag tror inte att jag då med min ringa livserfarenhet kunde ta in vidden av dess budskap, även om den berörde mig på djupet så att den än idag finns i mitt medvetande.
" Vi larmar och gör sig till " för att citera ur Shakespeares Macbeth, vår stund på jorden fyller vi med så mycket ovidkommande och tappar bort det som verkligen betyder något, kanske att bara andas under ett äppelträd. Men kanske behövs det att ha varit frihetsberövad på mer än ett sätt för att verkligen förstå vidden av något så enkelt. För mig på den tiden när jag först läste denna text var frihet något självklart och som jag tog för givet i den lilla del av världen som jag växt upp i. Jag andades frihet, jag levde frihet och gjorde vad jag ville och gick dit jag ville, jag sa vad jag ville och det kändes som om inget egentligen kunde stoppa mig. Men livets upp och nergångar, kriser och utveckling, både inom mig och runt om i vår värld, har ökat min förståelse för texten. Allt går i cykler, försvinner, kommer tillbaka, och detta är en text som då och då kommer tillbaka. Men hur var det nu den gick, jag söker på internet och ser att det i år är 100 år sedan Solsjenitsyn föddes och så sent som 2008 dog han 89 år gammal. Men hur ska jag hitta just denna text, men så av en lycklig slump ( om det nu finns något som slump ) så ramlar jag på en text som heter " Att andas " och det visar sig vara just den text som jag letar efter! Jag går ut i min trädgård när regnet gör uppehåll och andas in med slutna ögon, andas ut med öppna ögon och läser min text:

Att andas
Det har fallit ett lätt regn under natten. Himlen är alltjämt överdragen av moln, och då och då kommer några fina stänk.
Jag står under ett snart överblommat äppelträd och andas.
Inte bara äppelträdet utan också gräset runtom ger ifrån sig en aromatisk ånga efter regnet, och det finns inget namn för den ljuvliga vällukt som fyller luften. Jag drar in den med fulla lungor, förnimmer dess arom med hela mitt bröst, andas, andas, än med öppna ögon, än med slutna ögon, för jag vet inte vilket som är bättre.
Detta är den enda frihet, den enda men också dyrbaraste frihet, som fängelset berövar oss, att få andas på detta sätt, andas här. Ingen jordisk föda, inget vin, inte ens kvinnans kyss är för mig ljuvligare än denna luft, som är fylld av blomdoft, fuktighet och friskhet.
Vad gör det sedan att det blott är fråga om en liten stackars trädgård, inklämd mellan femvåningshusens burar.
Jag hör inte längre motorcyklarnas knatter, radiogrammofonernas vrål och högtalarnas smattrande.
Så länge man ännu kan andas under ett äppelträd efter ett regn är livet alltjämt värt att leva!

( översättning Hans Björkegren )