Snart sista maj

Snart är årets maj till ända och det är med blandade känslor jag lämnar maj. Jag tror att det är den enda månaden på året som jag varje år känner så här, eller åtminstone kännt så de senaste åren, något som tilltagit med åldern. Att uppleva våren komma åter i all sin kraft, i all sin skönhet och väldoft, får mig att samtidigt känna en stor sorg eftersom jag vet att våren är så kort, så förgänglig. Jag vill hålla fast våren, jag vill inte släppa taget om all denna hopp och glädje, jag vill att det ska vara för evigt. Helt plötsligt känns livet så kort, hur många månaden maj har jag kvar att uppleva? När jag gick i gymnasiet i Lund hade jag en konstlärare som då var i ungefär den åldern som jag är nu, alltså lastgammal i mina ögon då. Under en lektion i maj tittade han plötsligt ut genom fönstret och sa, nog mest för sig själv, " undrar hur många maj jag har kvar att uppleva ". Tonen i hans röst hade en blandnig av sorg och längtan och meningen slog an en sträng hos mig och ju äldre jag har blivit, ju starkare blir meningen. Men allting förändras, tankar som årstider, och tack och lov för det, så vi slipper fastna i tankesnår eller årstidsgrubbel. Allting kommer och allting går, för att sedan  komma åter, år efter år, liv efter liv. Att känna, att älska, att känna passionen, är ett vågspel. Att visa sina känslor, att ge och få kärlek, är ett vågspel. Och allt jag älskar måste jag lära mig att släppa taget om, för det är kärlekens lag, kärleken är föränderlig.
Jag släpper taget om maj och önskar juni välkommen.
Juni, juni, vilket vackert namn!

Mina sista majbilder blir tre favoriter, den stiliga kråkan. den skygga ekorren och den fina lilla fågeln, som jag nu glömt namnet på, kan det vara en trast . . . .

Idag firar jag!

Livets kraft och förnyelse går hand i hand med våren.
Med ljuset och värmen sväller trädens knoppar och slår ut, fröna i jorden gror och kränger sig upp ur mörker för att slå ut till vackra blommor. Om och om igen vänder livet åter, om och om igen väcks liv på nytt. Det är livets inneboende kraft, en kraft starkare än allt annat.

Jag vaknar mellan klockan tre och fyra på morgonen när jag från det öppna fönstret hör en symfoni av fågelkvitter, en intensitet som återommer vid denna tid varje år och som efter parningen och perioden med ungar plötsligt avtar i juni då det återgår till mer "normalt" fågelkvittrande.
I skogen flyger småfåglarna i skytteltrafik fram och tillbaka till sitt bo med mat till skrikande ungar och i dammen börjar små familjer dyka upp, det är anden, knipan och vissa år kanadagåsen med sina ungar. Jag är verkligen ingen expert på fåglars liv och leverne, min vetskap utgår helt och hållet från mina iakttagelser vid min lilla damm där jag tillbringat många timmar och det är en gåva att försiktigt få sätta sig ner i närheten av en lten fågelfamilj som tar sin eftermiddagsvila i solen. När väl knipan har fått sina ungar så lyser hanen med sin frånvaro, det verkar som han då har gjort sitt. Anden håller mer ihop som ett par, även om honan har det största ansvaret för ungarna. Kanadagåsen verkar hålla mer ihop som ett par hela vägen och jag ser dom ofta samlade allihop. De dom alla har gemensamt är att dom med näbbar och klor försvarar sina ungar och gör allt för att skydda dom, akta dom som kommer för nära! Ju större ungarna blir ju mer släpper mamman uppsikten precis som det ska vara.

Idag på mors dag vill jag fira alla mödrar, både de som går på två ben, fyra ben, krälar, simmar och fjyger. Jag vill fira all den kraft moder jord besitter, som gång på gång vill livet, som förstår att liv och död hänger ihop. Och jag vill fira min mamma som dog när jag var liten, men som trots sin frånvaro alltid är närvarande. Hon rinner i mitt blod, hon finns i mina söners ögon. Hon fyller duken med konst, hon fyller pappret med ord, hon fyller stegen med dans, hon fyller strupen med sång.
Tack mamma!

Fåglar

Fågel, fisk eller mitt emellan.
Att vara fisk innebär att leva sitt liv under vattenytan, så fort den kommer upp på land är den dödsdömd. Människan liksom många andra däggdjur lever sitt liv på land, även om den korta stunder kan vara under vattnet, men flyga gör detta människodäggdjur inte för egen maskin. Så har vi fågeln som både vistas på land, i luften och i vattnet, magiskt och fascinerande när man tänker på det. Varför har inte vi den förmågan? Vi har alla vår roll att fylla i naturens kretslopp, även om människan många gånger spelar väldigt underliga roller.

Fågeln är som en koppling mellan himmel, jord och vatten. När jag ser fåglar lyfta från marken eller från en gren för att ta sig ännu högre upp i trädtoppen och ännu högre upp mot himlen, lekande lätt ser det ut, så följer jag den med blicken och det är som att jag med blicken också får lyfta från marken. Det enda som kan flyga finns inom mig och det är själen, tankar som lyfter, fantasin som får ta språng. Jag följer fågeln med min blick tills den försvinner bort någonstans. frihet förknippar jag med fåglar, längtan bort. Duvan är en vacker symbol för fred, ibland ser jag vita duvor i skogen, och tänk dessa brevduvor som under brinnande krig flög med post över krigsfält! Duvor är så vanliga att du knappt lägger märke till dom, överallt ser man dom i stadsbilden, nedskräpande och smutsiga, annat är det med duvorna jag möter i skogen, där får dom en annan resning och värdighet. En annan vanlig fågel i vår närmiljö och i våra parker med vattendrag och dammar är änderna. Jag ser änderna flyga ibland och då ser dom kraftfulla ut när dom breder ut sin vingar, men oftast vankar dom vi strandkanten, putsar sin fjädrar eller går upp en bit i skogen där jag även tror att dom ligger och ruvar på sina ägg, en bit från allt ståhej. Det ser roligt ut när dom dyker och det enda man ser är en stjärt och två sprattlande fötter som sticker upp ur vattnet. Det finns något sävligt över anden, den utstrålar en slags trygghet, och år efter år kan jag möta samma par. Lite undanskuffade från de andra är två hanar som slagit sig samman, de vistas mest i det lilla kärret. jag får en känsla av att det är ett homosexuellt andpar. Anden är också stolta föräldrar som majestätiskt rör sig runt med sina ungar och under sommaren har man ynnesten att få följa dessa små telningar och deras beskyddande föräldrar. En annan rolig fågel är skrattmåsen och andra måsarter som hittat till vårat kärr på våren och sommaren. Dom är de mer fart på, dom skränar, flyger och dyker mest hela tiden, det är som om dom inte har någon ro i kroppen, dom känns mer som kustfåglar, med en vidare horisont och vana att kunna ta ut svängarna. Lägger ägg och sköter ungar gör dom någon annanstans, det har jag aldrig sett i Slättadamm. Och så har vi den bedårande knipan och den skygga kolsvarta rörhönan och så kanadagässen med sina enorma kroppar, att se dom flyga är en syn! Våren är en intensiv tid i djurriket och att få följa alla dessa fågelfamiljer är fantastiskt.

Att kunna flyga vore ju fantastiskt förstås, men så länge jag har tillgång till mina sinnen och min fantasi har jag kommit en bit på väg.

Bilderna idag är på några av de fåglar jag möter i Slättadamm.

Att finnas till

Det är lätt att bli lyrisk i maj
skönheten droppar ur varje por
det finns ingen behärskning
bara hänryckning.

Syrenknopparna sväller
liksom mitt hjärta
nu vill jag leva

Livets kraft
breder ut sig
som gröna mattor
gröna lövverk där blå strimmor
sipprar igenom
grönt är skönt
hjärtats färg är grönt
hjärtat dunkar gröna slag

Jag älskar med hela mitt hjärta
naturens överflöd reflekterar mitt inre överflöd

Att finnas till
i lättheten
i vårens kraft

Jag blir yr av hänryckning
men det är väl det som är att ryckas med

Vår korta stund på jorden
lev, lev
älska, älska

Varsam

Med varsamhet röra det inre landskapet
med varsamhet röra det yttre landskapet
naturen inom mig expanderar och drar ihop sig
naturen utom mig gror, växer, förvandlas
det finns inget yttre utan ett inre
det finns inget inre utan ett yttre

min inre skog vet inga gränser
det gränslösa bär jag med mig vart jag går
min yttre skog ser jag i lövets ådringar
i blommans pupill

i det minsta fröet
finns början
till allt nytt
och allt gammalt
allt finns samlat i det eviga kretsloppet

vilja älska och vilja dö
är naturens lag
för att åter älska
och åter dö

med varsamma händer vill jag röra livet
ingen annan önskan har jag
än att älska varsamt
hålla livet i min öppna hand
varsamt sluta om och öppna upp

Smärtan när allt är så vackert

Jag har svårt att ta till mig den, smärtan jag känner inombords, nu när allt är så vackert och borde vara så lätt. 

Som vackrast är det nu i maj, all blomsterfägring, all väldoft, all energi, och jag är bara trött.

Jag vet aldrig när tröttheten slår till men när den gör det är det bara för mig att gå ner på knä och acceptera att jag inte orkar. Borde vara ute, vill vara ute! Så mycket att göra, så lite ork. Det är inte som jag förväntar mig att livet ska vara nu, det blir som vanligt något annat. Det finns en hel del frustration i detta.

Detta är inget nytt, jag har varit på denna plats många gånger, det är precis som att när jag rullar i gång en boll och den sedan rullar för långt ifrån mitt inre så tappar jag mig själv och blir helt utmattad. Det positiva i detta är att jag alltid måste vara sann mot mig själv, jag tvingas att bottna i allt jag gör. Det är positivt men också smärtsamt. Därför behöver jag konsten, att få uttrycka mig på alla de sätt är min livsluft, mina hjärtslag och mina andetag.

Jag behöver landa i mitt arbetsrum, i mitt arbete. 

Jag behöver skriva mig ner till mig själv. 

När jag landar och accepterar då kommer lusten.

Jag öppnar fönstret i mitt rum och våren slår mot mig.

Surrender

överlämna sig
lämna över mitt tunga
till det som jag inte finner ord för
överlämna
och låta allt falla

när jag når botten
kunna vila
för att ta ny sats

surrender
låter bättre än att
ge upp

kapitulera
är ett nederlag
tänker jag
då har jag gett upp
kapitulera
kan också betyda
att mäkla fred
att lägga ner vapnen
jag mäklar fred med mig själv
som om det var krig
kriget inom mig

i fallet försöker jag vara mig själv
fånga upp bitarna
som ska göra mig hel
faller sakta
faller mjukt
faller

trötta lemmar
behöver inte bevisa något
jag får lov att finnas till
som jag är

Valborg, Beltane och ormbunkar

En tysk, katolsk abedissa från 700 talet som hette Walpurgis har gett sitt namn till vårt valborgsfirande. Hon blev helgonförklarad den första maj någon gång på 1400 talet och sedan dess har tyskarna firat Walpurgistag och som många andra seder i Sverige härstammar från Tyskland så gör även valborg det, Walpurgistag blev Valborgsmässoafton.

Men det här med att tända eldar är en gammal tradition, bönderna röjde slåttermarkerna och släppte ut sina djur på bete och man tände eldar för att elda riset som man röjt och samtidigt skrämma bort rovdjur och andra otyg som kunde tänkas angripa deras djur. Våra traditioner har ofta en väldigt jordnära grund som följer årstiderna och de behov som kommer med dem. När kristendomen infördes valde man att se eldarna som häxansamlingar och häxstämpeln följde länge med valborgstraditionen, men det hindrade inte bönder och andra att fortsätta sitt eldande. Några som verkligen tog elden till sitt hjärta var ungdomarna och valborg är på många sätt ungdomarnas högtid. Först ringde man i kyrkklockornför att samlas och umgås, när det inte längre var tillåtet satte man igång brasor för att uppmärksamma var man samlats. Och än idag är valborg starkt förknippat med ungdomlig yra och studentsång.

Bel, livets och dödens gud, förknippades med högtiden Beltane, som firades kvällen före första maj och som var starten på den keltiska sommaren inom den keltiska mytologin, nu tog man ett slutgiltigt farväl av vintern. Kelterna delade in året i en sommar och en vinterhalva, där Beltane ( uttalas Belltejn ) markerade början på sommarhalvåret. Det var moder jords återförening med sin make den hornprydde guden, det var den unge guden som förenades med sin jungfru och befruktar jorden.
Bel kommer av ordet eld och var är maj om inte eld, passion, älgskog. Det sprutar av kärlek och energi runt oss, solen och jorden ska nå sin fulla kraft och blomstring.

Och nog märks dessa energier runt oss och inte minst i naturen. Det börjar tidigt på morgonen med fågelsång, alla fåglar försöker hitta sin partner att bygga bo med. Naturen sväller och spricker ut, det doftar gudomligt och ens egen kropp går in i ett högvarv, det är nästan så man känner sig som ung på nytt. Det finns kraft, det finns energi, att odla, att så. Genom elden rensar vi ut det gamla och ger plats för det nya.

Jag har idag valt ut bilder av ormbunken när den fortfarande inte har slått ut och den ser märklig och urtida ut. Den är så vanlig att det är lätt att ta den för given men jag älskar mattorna av ormbunkar som bäddar in skogen i grönt. Dess spiralform som sakta vecklar ut sig för att bli ett stort blad är för mig livets form. Allt rör sig i spiraler, drar ihop sig, vecklar ut sig, för att dra ihop sig igen. Spiralen är den eviga cirkeln, utan början, utan slut, det eviga kretsloppet.

Maj

Jag börjar med namnet, maj.
Årets femte månad och den sista vårmånaden innan juni och sommaren tar vid.
Att maja innebär att löva, att pryda med gröna kvistar eller lövruskor, därifrån har vi ordet majstång, en lövad och blomsterprydd stång. Ett gammalt svenskt ord för maj är blomstermånad, lövmånad och det är inte svårt att räkna ut varför månaden kallades så, när blommorna sticker upp ur jorden och löven spricker ut.

Namnet kommer också från latinets Maius och ursprungligen helgad åt den romerske guden Jupiter Maius som betyder "den stora guden". Jupiter ansågs av romarna vara den främste guden, det var han som härskade över väder och vind och man kan likställa honom med grekernas Zeus. Maiusdeus = magnus + deus = stor + gud.
Den feminina formen av Maius är Maia, hon var dotter till Atlas och mor till Mercurius och ordet härstammar antagligen från det indoeuropeiska ordet meghs som betyder stor.
Namn bär på så mycket kulturhistoria och börjar man nysta så går trådarna långt tillbaka och runt hela jorden. På alla de språk har månaden maj ett namn som påminner om vårt namn och det är fascinerande. Allt hänger ihop.

Välkommen sköna maj!