Snart sista maj

Snart är årets maj till ända och det är med blandade känslor jag lämnar maj. Jag tror att det är den enda månaden på året som jag varje år känner så här, eller åtminstone kännt så de senaste åren, något som tilltagit med åldern. Att uppleva våren komma åter i all sin kraft, i all sin skönhet och väldoft, får mig att samtidigt känna en stor sorg eftersom jag vet att våren är så kort, så förgänglig. Jag vill hålla fast våren, jag vill inte släppa taget om all denna hopp och glädje, jag vill att det ska vara för evigt. Helt plötsligt känns livet så kort, hur många månaden maj har jag kvar att uppleva? När jag gick i gymnasiet i Lund hade jag en konstlärare som då var i ungefär den åldern som jag är nu, alltså lastgammal i mina ögon då. Under en lektion i maj tittade han plötsligt ut genom fönstret och sa, nog mest för sig själv, " undrar hur många maj jag har kvar att uppleva ". Tonen i hans röst hade en blandnig av sorg och längtan och meningen slog an en sträng hos mig och ju äldre jag har blivit, ju starkare blir meningen. Men allting förändras, tankar som årstider, och tack och lov för det, så vi slipper fastna i tankesnår eller årstidsgrubbel. Allting kommer och allting går, för att sedan  komma åter, år efter år, liv efter liv. Att känna, att älska, att känna passionen, är ett vågspel. Att visa sina känslor, att ge och få kärlek, är ett vågspel. Och allt jag älskar måste jag lära mig att släppa taget om, för det är kärlekens lag, kärleken är föränderlig.
Jag släpper taget om maj och önskar juni välkommen.
Juni, juni, vilket vackert namn!

Mina sista majbilder blir tre favoriter, den stiliga kråkan. den skygga ekorren och den fina lilla fågeln, som jag nu glömt namnet på, kan det vara en trast . . . .