Smärtan när allt är så vackert

Jag har svårt att ta till mig den, smärtan jag känner inombords, nu när allt är så vackert och borde vara så lätt. 

Som vackrast är det nu i maj, all blomsterfägring, all väldoft, all energi, och jag är bara trött.

Jag vet aldrig när tröttheten slår till men när den gör det är det bara för mig att gå ner på knä och acceptera att jag inte orkar. Borde vara ute, vill vara ute! Så mycket att göra, så lite ork. Det är inte som jag förväntar mig att livet ska vara nu, det blir som vanligt något annat. Det finns en hel del frustration i detta.

Detta är inget nytt, jag har varit på denna plats många gånger, det är precis som att när jag rullar i gång en boll och den sedan rullar för långt ifrån mitt inre så tappar jag mig själv och blir helt utmattad. Det positiva i detta är att jag alltid måste vara sann mot mig själv, jag tvingas att bottna i allt jag gör. Det är positivt men också smärtsamt. Därför behöver jag konsten, att få uttrycka mig på alla de sätt är min livsluft, mina hjärtslag och mina andetag.

Jag behöver landa i mitt arbetsrum, i mitt arbete. 

Jag behöver skriva mig ner till mig själv. 

När jag landar och accepterar då kommer lusten.

Jag öppnar fönstret i mitt rum och våren slår mot mig.