Valborg, Beltane och ormbunkar

En tysk, katolsk abedissa från 700 talet som hette Walpurgis har gett sitt namn till vårt valborgsfirande. Hon blev helgonförklarad den första maj någon gång på 1400 talet och sedan dess har tyskarna firat Walpurgistag och som många andra seder i Sverige härstammar från Tyskland så gör även valborg det, Walpurgistag blev Valborgsmässoafton.

Men det här med att tända eldar är en gammal tradition, bönderna röjde slåttermarkerna och släppte ut sina djur på bete och man tände eldar för att elda riset som man röjt och samtidigt skrämma bort rovdjur och andra otyg som kunde tänkas angripa deras djur. Våra traditioner har ofta en väldigt jordnära grund som följer årstiderna och de behov som kommer med dem. När kristendomen infördes valde man att se eldarna som häxansamlingar och häxstämpeln följde länge med valborgstraditionen, men det hindrade inte bönder och andra att fortsätta sitt eldande. Några som verkligen tog elden till sitt hjärta var ungdomarna och valborg är på många sätt ungdomarnas högtid. Först ringde man i kyrkklockornför att samlas och umgås, när det inte längre var tillåtet satte man igång brasor för att uppmärksamma var man samlats. Och än idag är valborg starkt förknippat med ungdomlig yra och studentsång.

Bel, livets och dödens gud, förknippades med högtiden Beltane, som firades kvällen före första maj och som var starten på den keltiska sommaren inom den keltiska mytologin, nu tog man ett slutgiltigt farväl av vintern. Kelterna delade in året i en sommar och en vinterhalva, där Beltane ( uttalas Belltejn ) markerade början på sommarhalvåret. Det var moder jords återförening med sin make den hornprydde guden, det var den unge guden som förenades med sin jungfru och befruktar jorden.
Bel kommer av ordet eld och var är maj om inte eld, passion, älgskog. Det sprutar av kärlek och energi runt oss, solen och jorden ska nå sin fulla kraft och blomstring.

Och nog märks dessa energier runt oss och inte minst i naturen. Det börjar tidigt på morgonen med fågelsång, alla fåglar försöker hitta sin partner att bygga bo med. Naturen sväller och spricker ut, det doftar gudomligt och ens egen kropp går in i ett högvarv, det är nästan så man känner sig som ung på nytt. Det finns kraft, det finns energi, att odla, att så. Genom elden rensar vi ut det gamla och ger plats för det nya.

Jag har idag valt ut bilder av ormbunken när den fortfarande inte har slått ut och den ser märklig och urtida ut. Den är så vanlig att det är lätt att ta den för given men jag älskar mattorna av ormbunkar som bäddar in skogen i grönt. Dess spiralform som sakta vecklar ut sig för att bli ett stort blad är för mig livets form. Allt rör sig i spiraler, drar ihop sig, vecklar ut sig, för att dra ihop sig igen. Spiralen är den eviga cirkeln, utan början, utan slut, det eviga kretsloppet.