Nio månader före jul får jungru Maria veta att hon är havande med Jesus, Hon får ett förebud, en förutsägelse om att något stort ska hända i hennes liv, ett nytt liv har slagit rot i hennes kropp. I nio månader ska hennes kropp succesivt förändras och inte bara hennes kropp utan även hennes psyke. Det är en tid av så mycket hopp men ochså oro. Hur ska det bli, kommer jag klara att vara mamma och förälder? Klarar jag att bära detta ansvar, att vara till för någon annan, att sätta någon annan i första hand och låta mig själv stå tillbaka. Mycket tankar, mycket känslor, mycket förhoppningar och så lite man vet, så lite det går att styra. Att föda är att överlämna sig till naturen och krafter man inte trodde fanns. Att inget går att förutse blir man varse direkt när man är havande, för mig innebar det bland annat att jag inte längre kunde gå fort, från att ha varit den som gick i täten och ingen hängde med när jag rusade fram så bara strejkade min kropp och tillät mig inte att gå det minsta fort. Det var en jobbig upplevelse och jag kände inte igen mig själv, jag blev rädd och undrade vem jag nu var när jag inte kunde rusa fram i livet med stora kliv, huvudet längst fram och fötterna springandes efter. Det var tydliga tecken på att en ny tid randades och att jag inte längre var den som skulle vara nummer ett i mitt liv. Jag fick stå tillbaka för att någon annan skulle växa. Men mitt i denna oro växte det samtidigt fram den starkaste känsla av kärlek jag någonsin kännt, den mest komplicerade och den enklaste, kärleken till mitt barn. Ett mirakel som i nio månader var en del av mig, mitt kropp och mitt sinne.
Kärleken är svår att förutse, vi kan bara hoppas att den en dag ska landa hos oss, att vi ska få uppleva dess innerlighet, att vi ska våga öppna upp och släppa in den. När vi släpper in kärleken släpper vi samtidigt in det vi inte kan förutse, vi vet vad som händer nu men inte vad som händer i morgon. Kärlek betyder också rädslan att förlora det vi älskar, vi kan aldrig vara helt säkra, det är kärlekens pris. När vi denna vecka går in i stilla veckan och följer Jesus väg till korset så följer vi också Marias väg i hennes sorg. När Maria bar Jesus i sitt sköte kunde hon inte förutse vad som skulle hända hennes son, att han skulle spikas upp på ett kors. Ingen mamma vet vad som ska hända hennes barn, ja ingen vet vad som händer från en stund till en annan, men ändå älskar vi, vi föder barn och vi älskar. Stilla veckan är en färd från död till uppståndelse, från fullkomlig sorg till att resa sig igen. Död är en förutsättning för liv och liv är en förutsättning för död. När vi älskar som mest är vi som mest sköra, när vi är som mest sköra skapar vi liv.
Vårens återkomst, ljusets återkomst, en ny odlingsperiod tar sin början. Allt väcks till liv. Vi planterar frön, vi tar hand om våra plantor och vi hoppas. Vi gör vårt bästa för att skörden ska bli så bra som möjligt. Vi hoppas på regn, vi hoppas på sol, vi får ta det för vad det blir. All den kraft som finns samlad i fröet och plantan bryts en dag ner och dör för att ge plats för nytt liv. Det förunderliga livet, den förunderliga döden. Kärleken och smärtan, havandeskapet och döden.
Bilderna är på kanadagäss fotograferade i mars, men inte i år, än så länge är det för kallt. Det brukar vara några få gäss som häckar vid våra dammar och det är fascinerande att följa dom och deras små. Den första bilden föreställer två gäss som putsar sina fjädrar, vi ser inte mer än den stora kroppen som har formen av ett ägg och jag kan inte låta bli att tänka att i den äggformade kroppen vilar i den stunden andra ägg som efter några veckor ska komma ut och till sist bli små duniga gässungar. Formen är vacker och blir nästan symbolisk för livet den bär på. När jag ser på naturen så ser jag mycket former, fågeln blir som en staty på bilden. Jag letar former och nya sätt att se. Jag fascineras av former och rörelser. I den tredje bilden är det kontrasten mellan de öppna vingarna och den slutna kroppen, det är som en dans. Och så kraften när vingarna flaxar, dynamiken, styrkan.
I den sista bilden går vi nära, in på detaljer, mitt nyfikna jag som vill titta närmare och kanske bli en del av.
