Just nu lever vi på hoppet om att våren ska komma fort, fort! Fast vi behöver inte hoppas för vi vet att den är på väg. Just i år är vintern ovanligt seg, håller sig kvar med näbbar och klor och jag klafsar runt i ömsom is och ömsom tö. Denna bild är tagen en dag i mars när det verkligen kändes som vår, ingen snö och plusgrader och vid träbron svälde busken av tjocka knoppar. Jag har inte varit vid träbron på en tid helt enkelt för att det är så isigt och jobbigt att ta sig fram där, men jag har svårt att tänka mig att knopparna ser ut på detta viset nu.
Men det är vår i luften! Det känns på luften jag drar in när jag andas djupt, jag märker det varje morgon när det ljusnar tidigare och tidigare bakom persiennen, jag hör det på fåglarnas tilltagande fågelkvitter, jag ser hur skatorna frenetiskt bygger på sina bon högt upp i träden, pinne för pinne vinglar fram genom luften. Ljuset och den inre klockan säger att det är vår och vad gör väl då att det snöar på skatbon!
I veckan var det vårdagjämning, dag och natt är lika långa, och nu tippar det över till fördel för ljuset. På norra halvdelen av klotet är ljuset så efterlängtat, så starkt. Vi lever halva året i mörker, halva året i ljus, halva året i eufori, halva året i dvala. Ja kanske inte helt sant, vill inte påstå att vårt hårt arbetande folk ligger i dvala på vintern, det är mer en inre känsla och nuförtiden vet jag inte om vi vilar någon gång, skulle i så fall vara på sommaren när vi har semester och egentligen borde ha mest kraft. I det gamla bondesamhället levde vi mer efter årstiderna och det var mest intensivt på våren, sommaren, höst och viloperioden var på vintern när jorden inte gick att bruka. Jag har själv alltid kännt att jag haft mest energi på våren och sommaren och hur den redan i september börjat dala och börja gå på sparlåga. När jag var yngre jobbade jag gärna på sommaren, mycket och intensivt, för att ta semester på vintern och kanske resa till något varmt land eller helt enkelt bara vara hemma och ta det lugnt. Nu till helgen är det sommartid, ett vackert ord och en onödig tilldragelse tycker jag. Jämfört med vårdagjämningen känns sommartiden konstruerad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar