Göra sin röst hörd, att bli lyssnad på, ett eget rum, göra plats för, ta din plats.
Rum, space, utrymme.
Jag sitter med mitt anteckningsblock framför mig och låter tankarna fritt cirkulera och associera kring att det i morgon är internationella kvinnodagen. Jag försöker gå in i mig själv för att ringa in vad det betyder för mig och naturligtvis betyder det mycket, utan all den kamp som kvinnor utfört hade vi inte haft alla de rättigheter vi har idag och som vi idag tar för givet som t ex rösträtten.
När jag associerar återkommer jag hela tiden till det egna rummet, det egna utrymmet, med plats för egna tankar och skapande. Då kom jag att tänka på den kanadensiska konstnärinnan Maude Lewis och när jag slog upp henne på nätet så visade sig att hon föddes just idag den 7 mars 1903! Sammanträffande eller inte så tycker jag inte att jag kan vänta till i morgon för att uppmärksamma kvinnodagen, Maude Lewis, Virginia Woolf, Marilyn French, min egen mamma och moder natur.
Maude Lewis föddes som sagt i Kanada och hade som barn en inflammatorisk ledsjukdom som ledde till att hon blev krokig och att hon hade smärtor hela sitt liv. Hon bodde med sina föräldrar tills dom dog och när hon var i 30 årsåldern svarade hon på en annons som hushållerska till en man som bodde i ett litet hus med ett rum, närmast ett skjul, som låg utkastat vid en väg i ingenstans. Dom gifte sig rätt omgående och där stannade hon resten av sitt liv. Hur skapar man sig ett eget utrymme under dessa omständigheter? När det inte finns någon väg ut så finns det bara en väg och det är in i sig själv. Och Maude hade redskapet för att uttrycka sitt inre, hon hade redan som barn börjat måla med kritor och när hon bosatte sig i det lilla huset så tog hon den färg som fanns till hands och började dekorera hela sitt hem för att sedan med tiden måla på papper.
" Jag målar allt från minnet, för jag går ingenstans, så jag hittar på allt själv " berättar hon i en intervju senare i livet när ryktet om hennes konst gjort henne känd. Maude hittade i denna omöjliga miljö sitt eget rum, hon intog det, hon skapade det, trots allt motstånd från omgivningen och sin egen kropp.
Det egna rummet är viktigt, vare sig man är där ensam eller tillsammans med andra som man delar intressen med. Ett eget rum kan se ut på så många sätt, antagligen på lika många sätt som det finns människor. Det egna rummet är dels ett fysiskt rum men också ett inre själsligt och i bästa fall går det att kombinera de båda. Många människor på vår jord bor trångt, av fattigdom eller för att det är kulturellt betingat, man bor nära varandra och något annat är otänkbart. Men jag tror att hur ens levnadsförhållande än ser ut så skapar man detta rum av ren nödvändighet och kvinnor har genom tiderna varit fenomenala på att hitta sitt utrymme. När jag som liten bodde i Spanien hade min pappa ett eget rum där han skrev brev och arbetade, min mamma hade inget eget fysiskt rum, men hennes avtryck fanns i alla rum. Hennes egen tid var på förmiddagen när hon intog staden och tillsammans med andra kvinnor handlade mat och träffades på kafeer. De var helt uteslutet att pappa fick någon del av detta, det var hennes privata sfär. Hon levde i en kultur där gruppen och familjen var viktigast. Om hon hade kunnat välja, hade hon valt något annat då? Det vet jag inte. Hon föddes 1929, samma år som Virginia Woolfs berättande essä " Ett eget rum " kom ut. Woolfs motto var att en kvinna måste ha ett eget rum och egna pengar för att bli fri, bli sin egen. Min mamma hade växt upp under ett inbördeskrig och levde i en diktatur som Spanien var då, för henne var frihet att lämna landet och skapa sig en framtid någon annanstans eller/och gifta sig med en bra man som försörjde henne och som hon kunde skapa en familj med. Det var hennes bild av frihet, så långt hon kunde sträcka sig. Marilyn French, den amerikanska feministförfattaren som skrev " Kvinnorummet " föddes samma år som min mamma, men hennes liv tog en helt annan vändning när hon efter några år som hemmafru i 50 talets Amerika började universitetet och sögs med i kvinnorörelsen. Hon fick dom möjligheterna som min mamma aldrig fick uppleva. I " Kvinnorummet " undersöker hon just kvinnans rum ur alla de synvinklar, patriakala strukturer som hindrar kvinnan och snörper åt hennes livsrum. Hon undersöker också de offer vi alla måste göra vilka val vi än gör i livet och den ensamhet som kan följa på att vi väljer att gå vår egen väg. Jag har många kvinnliga förebilder och då inte bara dom som stått på barrikaderna, mina förbilder är även de som kämpat på i sin vardag och där försökt hitta sina vägar och sitt eget utrymme att verka inom. Och jag vill varken dömma eller fördömma de val kvinnor behövt göra och än idag måste göra för att överleva. Jag har haft turen att växa upp i en demokrati och har genom hela mitt liv funnit egna rum i mitt skapande, vare sig det har varit teater, dans, sång, måleri eller skrivande och nu när mina barn börjat flytta ut var det första jag skaffade mig ett eget arbetsrum där jag kan stänga om mig och skapa i lugn och ro.
Att för mig vara i skogen, i naturen, är att vara i ett alldeles speciellt rum.
Det är ett rum till för alla, med himlen som tak och grus mellan tårna. Det går alltid att leta upp en egen vrå om man vill. Det är det ultimata rummet, stimulerande för både kropp och själ, för kvinna och man, för gammal och ung, på lika villkor.
När jag är i naturen så ÄR jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar