Sista februari

Sista februari och i morgon börjar den första vårmånaden mars.
Det är iskallt ute, iskalla vindar gör det kallare ännu kallare. Det känns inte som om våren står på lut, kanske skulle det då vara det tilltagande ljuset som påminner oss lite om det. Och så skatan som frenetiskt flyger fram och tillbaka, vinglande med pinnar i näbben för att i ett något träd bygga sitt bo. Dom styrs nog av ljuset, för varför annars bygga bo mitt i smällkalla vintern. Ibland kan jag känna mig så inrutad i tanken, lika inrutad som årstiderna, vinter är vinter och vår är vår, och nu är ju mars en vårmånad så varför blir det då inte vår! Men naturen följer inte våra lagar och det vi har bestämt, vi får allt ha tålamod, än så är det vinter.

Struktur

Struktur, ordning och reda, var sak på sin plats.
Sortera, indela, katalogisera.

Detta är ord som kommer till mig när jag ser denna bild. Någon, antagligen ett barn, har samlat kottar, torra löv, barkbitar och sorterat och indelat i grupper, till och med har dom små kottarna  separerats från dom två avlånga. Jag ser en stor vetgirighet och en vilja att förstå i denna bild, genom att separera tingen från varandra få bättre syn på vart och ett, som en vetenskapsman skärskåda detaljerna för att kunna sätta samman till en helhet. Den säger något om den inverkan som vi människor gör på vår omgivning på gott och ont. Att vilja lära sig mer om hur saker och ting är uppbyggt och fungerar är väldigt bra när det leder till en större förståelse och värnande om naturen och dess fantastiska ekosystem, när det är till gagn för allas vårt bästa. Men i sämsta fall kan detta separerande och indelning bli ett maktmedel där vi ställer oss över naturen och försöker manipulera med den, bara till gagn för dem som vill profitera.  Människan har som del av naturen ett stort ansvar.

Slättadamm, som är en del av Hisingparken, är inte en urskog som helt sköter sig själv, där naturens egen rytm råder och elementen sköter ordningen och strukturen. Det är ett naturområde, en stor park, där människan  skapat en grön lunga med blandning av ordning och vilt, där man tänkt till för att bevara de känsliga våtmarkerna, där både människa och djur kan trivas. Dammen anlades i mitten av 1800 talet av göteborgsredaktören S A Hedlund, han dämde upp en myr och skapade en badsjö i anslutnig till sitt sommarresidens, dessutom planterade han träd runt omkring.  Kring 1920 tog staten över och genom en fond blev det en park, men först på 1980 talet fick det parkstatus. Generationer har umgåtts, badat och åkt skridskor på dammarna, men nu är det bara änder och andra fåglar som simmar runt. Skridskor åker fortfarande en och annan människa! Området är så pass stort och varierat att du kan lätt gå på vägar som är lätt tillgängliga för alla och envar, men också välja att gå längre och högre upp i skogen och inte träffa en människa.

Jag har valt att inte ha med några människor i mina bilder från Slättadamm, jag vill att naturen ska stå i centrum att den ska få tala för sig själv. Bilderna är min upplevelse av denna natur. Men på ett sätt finns alltid människan närvarande i bilderna eftersom det är människors händer som format och skapat parken, som underhåller den och sköter om den. Ett samspel mellan människa och natur.

Vinterland

Snön faller under natten, vaknar upp till en vitt värld.
Det fortsättera att under dagen snöa och snöa och snöa samtidigt som det töar och töar och töar.
Snön faller tungt och lätt, det frasar och dunsar, det rinner och är fuktigt. Jag vill inte att det ska töa, jag vill att det ska vara vintervitt. Försöker fånga dagen med min kamera, fånga en gnutta vinter. Linsen immar och kameran blir blött, men fötterna är tack och lov torra! Så ta på dig dina bästa skor så tar vi en promenad i mitt vinterland.

Fasta och karneval

I februari börjar fastan, efter några dagars frossande i semlor och annat som ska lägga på hullet så börjar fastan som sedan varar ända fram till påsk. De gamla romarna firade Februa, reningsfester, namnet som kom av den etruskiske guden Februus som var de dödas och reningens gud, där av namnet februari. Att romarna firade just då den 15 februari berodde på att februari då var den sista månaden på året och man förberedde sig inför det nya året som sammanföll med första mars och våren. I Sverige är det fortfarande vinter i februari och kanske lockar inte karnevalsfirande just då, vi väntar till senare på våren och sommaren innan vi tar av oss kläderna och dansar på gatorna. Men på många håll i världen är det just karneval som gäller i februari, man firar och festar av hjärtans lust innan fastan tar vid.

Februari, feber, rening, utrensning. Det är fascinerande med namn, dom berättar så mycket, bär på en historia som vi fortsätter att bära med oss, in i vår tid, i våra vanor och ritualer. Fastan är ju absolut en typ av rening, vi rensar ut för att något nytt ska kunna spira. Det blir en tid av eftertänksamhet. Genom att inte frossa i mat eller vad som helst som det går att frossa i, så vilar vi kroppen och våra sinnen. Vi får en möjlighet att återhämta oss.

Karnevalen är också en form av feber, rening, utrensning. Vi lever ut, kan ta på oss en mask och bakom den bli något annat. Karnevalen är en ventil och i samhällen där det inte går att uttrycka vad man vill så blir karnevalen en möjlighet för människor från olika samhällsklasser att mötas på lika vilkor i ett karnevalsrus.

Dagens bild är en blomsterknopp. Denna buske växer precis vid näckrosbron och tidigt ser jag dess knoppar och tålmodigt väntar jag på att den ska slå ut. Men det tar tid, det kräver tålamod.

Februus, Februarius, Februari

Innan vi började använda oss av den romerska kalendern i Sverige kallades februari för Göjemånaden. Göj kommer troligtvis från det isländska ordet goi, kan skrivas gae, som betyder "tunn snö, spårsnö"och kan komma från det grekiska ordet chion som betyder snö, alltså snömånaden.

Den första romerska kalendern från cirka 700 f kr hade bara 10 månader, då fanns inte januari och februari, men att bara ha 304 dagar på ett år gjorde året alldeles för kort och med den andre romerska kalendern lade man till två månader och skottdagen. På det viset blev februari årets kortaste månad.

 Februari var från början den tolfte och sista månaden på året. Romarna firade nyår när våren tog sin början kring första mars, det var för dom förlåtelsens, reningens och den nya börjans månad. Namnet Februari kommer av latinets Februarius som kommer av den etruskiska guden Februus, de dödas och reningens gud i både romersk religion och etruskisk mytologi. Februus gav namn åt de reningsfester, februa, som romarna ägnade sig åt. Februari är än idag är en blandning av fasta och karneval på många håll i världen, tänker på vår semla som är en kvarleva när det gällde att äta och fylla på inför fastan.

Trollflöjten Akt 5, Det är mod

" När ska jag ljus i mörkret finna? "
" Snart, snart eller aldrig mer . . .  "

Tamino frågar sig själv när han ska finna ljuset i mörkret och en osynlig kör svarar honom. Svaret innehåller både hopp och tvivel, det finns inget givet svar. Vi kan bara göra resan, leva vårt liv här och nu, vad som händer sedan vet vi inte. Att hålla ut när det är svårt, att hålla kvar i den tunna tråden. Att våga leva utan att veta, att våga älska utan att veta, att våga drömma utan att veta.Vi är alla hjältar i våra egna liv, vi lever, kämpar och känner fast vi inte vet något om morgondagen, fast vi inte vet vart något ska leda och det är mod.

Trollflöjten handlar om modet att följa sitt hjärta och låta kärleken leda vägen. För mig handlar det om att både våga möta mitt mörker och mitt ljus och att inse att medmänniskan jag möter också bär mörkret och ljuset. Desto djupare jag går in i mig själv och vågar se, desto djupare vågar jag se in i en annans inre. Jag tycker att vi lever i en tid då det är dags att se vad som förenar mer än vad som splittrar oss.

Jag har ägnat denna vecka åt att fundera på och analysera Ingmar Bergmans Trollflöjten som jag såg för några veckor sedan och som berörde mig mycket. Jag ville djupdyka ner i de tankeslingor och associationer som  föreställningen väckte i mig. Och jag hoppas att du har haft lika mycket nöje av att läsa mina texter som jag har haft av att skriva dom.

Dagens bild är tagen en tidig morgon i februari när jag gick upp på en av topparna  i Slättadamm. Dimman och det rosa ljuset ligger som slöjor över dalen. Ibland är det skönt att se saker och ting med perspektiv.

Trollflöjten Akt 4, Blicken

Det som slog mig med mest kraft när jag såg Trollflöjten var blicken, blicken mellan Sarastro som är ledare för frimurarbrödraskapet och Nattens Drottning. Sarastro rövar bort Pamina som är dotter till Nattens Drottning, han tycker att hon har ett dåligt inflytande över sin dotter och hon är förtvivlad och rasande över att bli fråntagen sitt barn och vill hämnas. När man ser det bara så här så ser det ut som vilken familjekonflikt som helst där föräldrarna inte kommer överens och där dottern nu har blivit så gammal så hon slits mellan dessa två krafter och att hitta sin egen väg. Det är lätt att se det som att Sarastro står för ljuset, humanitet, frid och Nattens drottning står för mörker, ondska, hämndbegär, det är lätt att vilja polarisera och dela in i ont och gott. Mozart och librettoskrivaren Emanuel, som båda var hängivna frimurare hade säkert sina baktankar och skrev utifrån den tiden dom levde i, men det blir inte en fantastisk opera, kanske den mest populära, om det inte fanns mer än bara gott och ont. I slutet av operan när Tamino och Pamina vandrar genom skärseld och fasor, tillsammans förenade och skyddade av  kärlekens och musikens kraft, får vi i Bergmans uppsättning se Sarastro och Nattens Drottning titta på varandra, han i sitt rike och hon i sitt, men dom tittar på varandra och jag ser ingen ondska i blicken. Allt känns i ett ögonblick förenat, som om ingen polaritet fanns, som om jag/vi inte längre behöver dela upp i gott och ont, mörker och ljus, manligt och kvinnligt, allt finns inom oss. Det som blicken säger är att det spelar ingen roll vem som är god eller ond i sagan, vem som har vilken roll, rollerna kan spelas av oss alla, både den goda och den onda rollen. När vi inte ser vår egen del av dramat lägger vi allt utanför oss själva och det är den andre det är fel på. Jag ser Sarastro och Nattens Drottning som EN person i all sin komplexitet och jag tycker att Bergman fångar detta fint i denna upsättning. I all luftig enkelhet väver han en komplicerad väv som aldrig skriver mig på näsan.

Imorgon är det dags för Akt 5, Det är mod.


Dagens bild är på en gång himmel och jord, trädet speglar sig i vattnet och trädets rötter växer i vattenbrynet.

Trollflöjten, Akt 3 Kärlekens kraft

" Av kärlek lindras alla plågor
och kärlek genomtränger allt
Naturen fylls av kärlekslågor
i kärlek tar allt liv gestalt
På kärlek kommer allting an
gudomens verk är kvinna och man
gudomens verk är hon och han
Han och hon och hon och han
himlen drar dom till varann "

Denna duett om kärleken sjunges av Papageno, den komiske fågelfångaren (som tillsammans med den sökande Tamino ger sig ut för att befria den tillfångatagna Pamina) och Pamina, och är enligt Ingmar Bergman " hela sensmoralen och  Trollflöjtens evangelium ". För att nå kärleken går Tamino och Pamina genom eld och vatten, dom utstår prövningar och måste gå igenom den yttersta fasan för att nå insikter. Till hjälp har dom en trollflöjt, tillsammans och med dess musik kan dom besvärja det onda. Det handlar om kärleken som övervinner allt.

" två hjärtan som av kärlek brinner
finns ingen makt som övervinner
så dem kan ingen skada ske
av högre makter skyddas de "

För mig handlar detta om att hålla kärlekens låga vid liv inom mig själv och tillsammans med mina medmänniskor, att väcka den, vaka över den, försvara den, bevara den, få den att växa och leva. För det kan vi ta konsten till hjälp, genom musiken, dansen, litteraturen, poesin, måleriet, teatern får jag hjälp att uttrycka mig och bli hel. Kärlekens kraft är också konstens kraft, något jag tror att Mozart skulle hålla med om.

I morgon är det dags för Akt 4, Blicken.

Dagens bild är två duvor i ett träd. Jag tycker det är så fint när jag ser duvor i skogen, jag tycker bättre om det än när jag ser dom kryssa runt inne i staden. Duvor lever i par och hjälps åt att bygga sitt bo, ruva äggen och föda upp ungarna. Ett jämlikt par kan man ju säga.

Trollflöjten, Akt 2 Mozarts dröm

Trollflöjten uruppfördes 30 september 1791, Mozart dog 5 december samma år, 36 år ung.
Detta var ett av de sista verk han komponerade och den absolut sista operan. Men så blev det också extra allt av allt, sagospel och dramatisk pjäs, folkligt och högstämt, skrattfest och förtvivlad sorgaria. Han samarbetade med sin vän och teatermannen Emanuel Schikaneder som skrev librettot. Hela operan är full av symbolik, talmystik, filosofiskt och religiöst grubbel, inramat av allt vad teatermaskineriet kunde erbjuda av fyrverkerier och fantasidjur. Detta var tänkt som en opera som skulle tilltala folket och därför skrevs den på tyska och inte italienska som var det vanliga. Mozart bodde i ett litet hus bredvid teatern under denna tid och jag kan se dom framför mig dricka vin och skratta och hej vilt fantisera fram denna fantasifulla explosion! Trollflöjten är för mig väldigt mycket bilden av Mozart, han hade sådana djup och insikter parat med ett barns lekfulla sinne och i Trollflöjten får allt plats, allt som han stod för och tyckte var viktigt, och som han inte alltid kunde förverkliga när han gjorde andra beställningsverk. När man är nära döden behöver man inte göra sig till. Som Ingmar Bergman säger i en intervju : "detta är inte bara ett larvigt sagospel, detta är en moralisk angelägenhet, inte ett dugg sentimental, detta är en lovsång till musikens kraft, till kärlekens kraft "
Och vad är viktigare än kärlekens kraft? Uttryckt genom kärleken till musik. Detta är en opera som står nära hjärtat och drömmen, drömmen om den fullkomliga kärleken, och var hittar man den, kanske i ett modigt hjärta, i ett hjärta som vågar söka och gå i mörker, ett hjärta som vågar lyssna inåt på sin egen melodi, som vågar tro. Som respekterar barnet inom sig, som leker och skapar. Är detta en dröm eller verklighet? Gång på gång återkommer denna fråga i Trollflöjten och svaret har egentligen ingen betydelse, det är både ock. En dröm kan vara en verklighet och en verklighet kan vara en dröm, allt ryms i denna värld. Som Bergman uttrycker det: " utanför vår verklighet så finns det andra verkligheter. "

I morgon är det dags för Akt 3, Kärlekens kraft.

Dagens bilder är några av mina favoritmotiv, vattenspeglingar. Bilderna är tagna rakt upp och ner fast det ser ut som om jag klippt och klistrat ett collage. Vad är upp och vad är ner, var börjar det och var slutar det. Det är som en fantasi, en dröm, kanske är det ett vattendjur som kommer simmande i dammen. . . . . . .

Trollflöjten, Akt 1 Ansiktena

För några dagar sedan såg jag Mozarts Trollflöjten, det var Ingmar Bergmans uppsättnig från 1975.
Jag minns när den hade premiär på TV när jag var barn, men jag minns inte att den gjorde ett jättestort intryck på mig då. Det är en sådan föreställning som finns med i ens medvetande och är  nästan som en del av vårt kulturarv, för mig är Bergman och hans filmer och uppsättningar en del av min uppväxt och mitt liv. Mitt förhållande till Bergman är kluvet, för att inte säga svalt, jag har aldrig varit så förtjust i varkens hans filmer eller teateruppsättningar även om jag sett både ock. Hela hans person har kommit i vägen, demonregissören som kunde knäcka människor men också lyfta dom, som regerade och bestämde, som ingen vågade säga emot, som man kröp för och höll tyst, allt detta fick mig att vända honom ryggen, jag var trött på gubbväldet. Och detta är inget som jag har lagt så mycket energi på utan mest konstaterat. Men så såg jag Trollflöjten och det var den mest fantastiska upplevelse på länge, helt oförberedd drabbades jag av dess kraft. Så mycket i livet beror på omständigheter och var man befinner sig just när saker och ting händer och tydligen var det rätt tid för Bergmans uppsättning just nu. Helt plötsligt så blev både Mozart och Bergman väldigt tydliga för mig. Jag såg barnet Ingmar som med stor kärlek lekte med sin dockteater, som han också skildrat i " Fanny och Alexander ", en flykt in i drömmens och sagans värld där allt kan hända, barnet som sökte tröst och flykt i leken, i en värld där allt det goda vinner och inget behöver vara förklarbart, där livets oförklarbarhet får i sagan en form. Livet som teater, teatern som liv.

Och så alla dessa ansikten som Bergman återkommer till hela tiden, avskalade, rena, det är som om han inte kan få nog av människans ansikte, han kan inte komma nog nära, ansikte mot ansikte, öga mot öga. Hela uppsättningen börjar med att vi får möta publikens ansikten, hela ouvertyren är en kavalkad av mänskligt liv, det är du, det är jag, som tillsammans ska dela denna upplevelse, vi är en del av uppsättningen, uppsättningen är en del av oss. Blicken som ser på varje ansikte är fyllt av kärleken till det mänskliga. ansiktena är som kartor, berättelser över mänskligt liv. Som Bergman förklarar för orkestern om vad han vill att förställningen ska förmedla: " närhet, intimitet, sensualitet, lätthet, klarhet i denna hemlighetsfulla, märkvärdiga teater. " Och jag kan inte sluta att fängslas, det är som om jag inte kan få nog av att bara få vara i någons närhet, att få se in i någons ansikte . Närbilderna tar han sedan med sig in i föreställningen, vi får följa skådespelarnas känslor och skiftningar på ett realistiskt sätt, samtidigt som det inte går att ta miste på att det här är teater!

I morgon följer "Trollflöjten, Akt 2 Mozarts dröm".

Dagens bild är ett kvisthål, när naturen är så avskalad som den är nu i februari så framträder sådant som jag kanske inte lägger märke till så mycket när det är grönt och frodigt. Jag har en hel del bilder på just kvisthål i februari. Dom tittar fram som ögon i stammen, som om trädet blickar tillbaka på mig.

Är jag beredd

är jag beredd
att ta emot oändlig kärlek
är jag beredd
att öppna upp mitt hjärta
har jag modet
att vara mig själv
omfamna mig själv
helt och hållet

är jag beredd
att blottlägga mina svagheter
är jag beredd
att se hela min styrka
har jag modet
att vara mig själv
omfamna mig själv
helt och hållet

En plats av frid

Jag är rädd
för höga höjder
jag är rädd
för djupa vatten
men jag är inte rädd
för mitt inre högsta berg
och bråddjupaste hav
där känner jag mig trygg

I min yttre begränsning
växer sig min inre värld större
den världen är oändlig
och leder alltid hem

Där du minst anar det

Det intressanta är det
ickeperfekta
det som skaver och skevar
där finns skatten

vägen till hjärtat
ryms inte i en skimrande katedral
vägen till hjärtat
finns där du minst anar det

allting förändras
allting rör sig
allting återvänder

Den heliga ofullkomligheten

omfamna mig själv

omfamna allt det trasiga

bygga mitt liv 

på glädje

inte perfektion

inte meningslösa krav

påhittade regler

om hur saker och ting

borde vara

borde se ut

borde göras

slänger skiten överbord

rensar bort

och släpper in

den heliga ofullkomligheten

Trött hänger lövet

 Trött hänger lövet
vinglar på kvisten
längtar efter att få falla
vindstilla grådag
regnfyllda droppar
ett brunt löv faller
maskmat
maskbajs
näring
jord

Iskall morgon

Iskall morgon och en ny vecka tar sin början. Sätter  mig vid datorn och försöker kasta av mig helgen. Stillhet i huset och pianospel på radion. Februari. Jag tänker, jag gräver mig in i mina egna tankar, vecklar mig in, vecklar mig ut, försöker fånga in var jag står just nu. Luft och syre! En promenad i skogen är på sin plats, för att andas in , andas ut, få kraft att ta nya tag, låta kroppen sträcka ut sig, för att blåsa ut helgen och ta in den nya veckan. Att fokusera på min uppgift, på det som jag tycker är viktigt, att skala av och komma tillbaka till mitt centrum är en process, en process som jag hela tiden återvänder till eller rättare sagt är i hela tiden. För att fokusera och komma tillbaka till mitt centrum behövs det strunttid, tid där man bara flanerar runt och pillar hit och dit, det verkar som om inget särskilt blir gjort men det är då som det händer mest. Jag går runt i cirklar utåt och sakta cirklar rörelsen sig inåt för att till sist landa i mig. Att samla ihop sig tar tid.

Dagens bild är en " kvistcirkel ", ja så heter det säkert inte men just nu kommer jag inte på dess riktiga namn, men bland min bilder för februari har jag en del sådana och jag tycker dom är vackra, inte minst tycker jag om cirkelformen. Allt går runt.

Kyndelsmässodagen och Imbolc

Det finns så många högtider som jag inte känner till, jag tittar i almanackan och där står det idag Kyndelsmässodagen, vad menas med det? Jag läser mig till att ordet kyndel är ett gammalt svenskt ord för ljus, bloss och har fått detta namn av den gamla traditionen att fira ljusfest denna dag. Man kan jämföra ordet kyndel med det engelska ordet candle och i England heter denna dag candlemass. Under medeltiden och lång tid framåt, tog man med sina nystöpta ljus till kyrkan för att få dom välsignade, dom ljusen som skulle användas det kommande året. I vissa trakter i Sverige associeras namnet kvindermässa till kvinnomässa, en dag då kvinnor festade utan närvaro av män. Kyndelsmässodagen kom till Sverige på 600 talet och är en av jungfru Marias dagar, det var denna dag hon bar fram Jesusbarnet i kyrkan och i Tyskland heter denna dag Mariae Lichtmess. 

En gammal keltisk högtid är Imbolc som också firas idag eller i dagarna. Imbolc ligger i mittpunkten mellan vintersolstånd och vårdagjämning. Imbolc kommer från det gamla irländska ordet inbolg som betyder " i magen " och som har med den tiden på året som fåren blev dräktiga. Inom den keltiska mytologin förknippas Imbolc med gudinnan Brigid som associeras med inspiration, kreativitet, poesi, healing, smide och eld, barnafödande. Vi har överlevt vintern och nu börjar vi så sakteliga förbereda oss för våren, genom ljuset återfår vi kraften. Eld, ljus, fertilitet. Allt föds på nytt. Vi vill med ljusritualer fördriva  vintern. Man skulle kunna säga att Imbolg är en tidig variant av Kyndelsmässodagen. 

Genom att undersöka namnens historia får jag en djupare insikt och bild över hur vår värld är uppbyggd med sina traditioner och ritualer som är så sammankopplade med naturens gång, genom dessa kunskaper blir årets rytm, livets rytm tydligare. Att känna till den djupare meningen med kyndelsmässodagen och imbolg och dess starka Maria och Brigid tradition stärker mig som kvinna och människa, att vakna till liv efter en lång vinter är segt och det får vara segt, jag förbereder mig för en ny vår då jag ska spritta av liv. Under denna senvinter när snödropparna börjar visa sina små orädda ansikten i rabatten förstår jag att det lever där nere och jag förstår att det börjar leva i mig, och jag tar hand om mig själv, ger mig näring, ger mig vila, ger mig healing. Jag läser, målar och låter kreativiteten växa inom mig. 

Ett av mina namn, Birgitta, är av keltiskt ursprung och betyder " den höga " eller " den upphöjda " och kommer från namnet  Brigid. Jag har av många anledningar i mitt liv haft svårt för det namnet och en av anledningarna var just betydelsen, att vara upphöjd, det kändes så stort och allvarligt, pompöst, det kändes som om jag inte kunde stå för det. Sakta har jag växt in i namnet och nu tror jag mig förstå det bättre, det upphöjda handlar om ljus, att våga vara i sitt eget ljus, att våga sprida sitt ljus, att våga stå för den är man är med sina fel och brister men också med all sin glans och storhet, att helt enkelt inte sätta sitt ljus under skäppan. 

Dagens bilder, februarisolen silar genom vassens strån.

Första februari

Februari och ny månad. Jag går igenom månadens bilder och det är som att öppna en bok som jag inte har bläddrat i på länge, jag blir glad och överraskad om vartannat, som att återse en gammal kär vän. Jag hade glömt hur mycket bilder februarikatalogen faktiskt innehåller, såg framför mig några få grå bilder, jag menar en kort månad som februari, vad ska man förvänta sig. Förr sa jag alltid att jag var glad att februari bara har 28 dagar, då tar den snabbt slut, men med åren har jag lärt mig att uppskatta denna korta månad som på något sätt ligger inklämd mellan dom två bjässarna januari och mars. Det har blivit en månad när jag har kunnat gå in i mig själv och koncentrera mig på att göra sådant jag inte alltid tycker mig ha tid med, som att måla tavlor och skriva. Det är en månad som inte pockat på så mycket annat, en rätt gå och lite menlös månad som därför passar utmärkt för att göra introverta saker och få saker och ting som ligger på hög klara.

När jag tittar på februaribilderna så ser jag vissa mönster, vilka motiv som dominerar, det är en hel del vattenspeglingar, som jag ofta fotograferar, det är trädrötter som ligger i vattnet, vass, träsk, droppar och regn, stentrappan upp till toppen, utsiktsbilder, motljus, siluetter, nakna trädstammar. Det finns bilder och motiv som återkommer varje månad och så finns det bilder som just är typiska för sin månad, vissa platser i Slättadamm uppsöker jag mer vid vissa årstider eller månader, för just då är dom som vackrast och mest intressanta bildmässigt. Jag går ofta på en stig i februari och tidigt på våren som jag nästan aldrig går på resten av året, för just då faller ljuset som vackrast mellan träden. Och så har jag en annan stig som jag nästan bara går på när de ljusgröna bladen slår ut eller när bladen skiftar färg på hösten, aldrig annars, för då är det som vackrast där. Detta är ett mönster som det tog några år innan jag fattade och det intressanta är att med detta så följer också tankarna, känslorna och texterna, som präglas av de motiv som jag just denna månad återkommer till. Årstid, månad, bild,motiv, tanke, känsla, text, allt följer någon slags återkommande rytm, som förstärks eller blir svagare om vartannat när månaderna avlöser varandra.

Dagens bilder är en grå dag med tunn is på dammen, jag tycker bilderna har något asiatiskt över sig, som ett japanskt tryck. Det är finstämt med få färger och nyanser och ändå så mäktigt stort och vackert. Naturens palett är vackrast.