Kyndelsmässodagen och Imbolc

Det finns så många högtider som jag inte känner till, jag tittar i almanackan och där står det idag Kyndelsmässodagen, vad menas med det? Jag läser mig till att ordet kyndel är ett gammalt svenskt ord för ljus, bloss och har fått detta namn av den gamla traditionen att fira ljusfest denna dag. Man kan jämföra ordet kyndel med det engelska ordet candle och i England heter denna dag candlemass. Under medeltiden och lång tid framåt, tog man med sina nystöpta ljus till kyrkan för att få dom välsignade, dom ljusen som skulle användas det kommande året. I vissa trakter i Sverige associeras namnet kvindermässa till kvinnomässa, en dag då kvinnor festade utan närvaro av män. Kyndelsmässodagen kom till Sverige på 600 talet och är en av jungfru Marias dagar, det var denna dag hon bar fram Jesusbarnet i kyrkan och i Tyskland heter denna dag Mariae Lichtmess. 

En gammal keltisk högtid är Imbolc som också firas idag eller i dagarna. Imbolc ligger i mittpunkten mellan vintersolstånd och vårdagjämning. Imbolc kommer från det gamla irländska ordet inbolg som betyder " i magen " och som har med den tiden på året som fåren blev dräktiga. Inom den keltiska mytologin förknippas Imbolc med gudinnan Brigid som associeras med inspiration, kreativitet, poesi, healing, smide och eld, barnafödande. Vi har överlevt vintern och nu börjar vi så sakteliga förbereda oss för våren, genom ljuset återfår vi kraften. Eld, ljus, fertilitet. Allt föds på nytt. Vi vill med ljusritualer fördriva  vintern. Man skulle kunna säga att Imbolg är en tidig variant av Kyndelsmässodagen. 

Genom att undersöka namnens historia får jag en djupare insikt och bild över hur vår värld är uppbyggd med sina traditioner och ritualer som är så sammankopplade med naturens gång, genom dessa kunskaper blir årets rytm, livets rytm tydligare. Att känna till den djupare meningen med kyndelsmässodagen och imbolg och dess starka Maria och Brigid tradition stärker mig som kvinna och människa, att vakna till liv efter en lång vinter är segt och det får vara segt, jag förbereder mig för en ny vår då jag ska spritta av liv. Under denna senvinter när snödropparna börjar visa sina små orädda ansikten i rabatten förstår jag att det lever där nere och jag förstår att det börjar leva i mig, och jag tar hand om mig själv, ger mig näring, ger mig vila, ger mig healing. Jag läser, målar och låter kreativiteten växa inom mig. 

Ett av mina namn, Birgitta, är av keltiskt ursprung och betyder " den höga " eller " den upphöjda " och kommer från namnet  Brigid. Jag har av många anledningar i mitt liv haft svårt för det namnet och en av anledningarna var just betydelsen, att vara upphöjd, det kändes så stort och allvarligt, pompöst, det kändes som om jag inte kunde stå för det. Sakta har jag växt in i namnet och nu tror jag mig förstå det bättre, det upphöjda handlar om ljus, att våga vara i sitt eget ljus, att våga sprida sitt ljus, att våga stå för den är man är med sina fel och brister men också med all sin glans och storhet, att helt enkelt inte sätta sitt ljus under skäppan. 

Dagens bilder, februarisolen silar genom vassens strån.