För några dagar sedan såg jag Mozarts Trollflöjten, det var Ingmar Bergmans uppsättnig från 1975.
Jag minns när den hade premiär på TV när jag var barn, men jag minns inte att den gjorde ett jättestort intryck på mig då. Det är en sådan föreställning som finns med i ens medvetande och är nästan som en del av vårt kulturarv, för mig är Bergman och hans filmer och uppsättningar en del av min uppväxt och mitt liv. Mitt förhållande till Bergman är kluvet, för att inte säga svalt, jag har aldrig varit så förtjust i varkens hans filmer eller teateruppsättningar även om jag sett både ock. Hela hans person har kommit i vägen, demonregissören som kunde knäcka människor men också lyfta dom, som regerade och bestämde, som ingen vågade säga emot, som man kröp för och höll tyst, allt detta fick mig att vända honom ryggen, jag var trött på gubbväldet. Och detta är inget som jag har lagt så mycket energi på utan mest konstaterat. Men så såg jag Trollflöjten och det var den mest fantastiska upplevelse på länge, helt oförberedd drabbades jag av dess kraft. Så mycket i livet beror på omständigheter och var man befinner sig just när saker och ting händer och tydligen var det rätt tid för Bergmans uppsättning just nu. Helt plötsligt så blev både Mozart och Bergman väldigt tydliga för mig. Jag såg barnet Ingmar som med stor kärlek lekte med sin dockteater, som han också skildrat i " Fanny och Alexander ", en flykt in i drömmens och sagans värld där allt kan hända, barnet som sökte tröst och flykt i leken, i en värld där allt det goda vinner och inget behöver vara förklarbart, där livets oförklarbarhet får i sagan en form. Livet som teater, teatern som liv.
Och så alla dessa ansikten som Bergman återkommer till hela tiden, avskalade, rena, det är som om han inte kan få nog av människans ansikte, han kan inte komma nog nära, ansikte mot ansikte, öga mot öga. Hela uppsättningen börjar med att vi får möta publikens ansikten, hela ouvertyren är en kavalkad av mänskligt liv, det är du, det är jag, som tillsammans ska dela denna upplevelse, vi är en del av uppsättningen, uppsättningen är en del av oss. Blicken som ser på varje ansikte är fyllt av kärleken till det mänskliga. ansiktena är som kartor, berättelser över mänskligt liv. Som Bergman förklarar för orkestern om vad han vill att förställningen ska förmedla: " närhet, intimitet, sensualitet, lätthet, klarhet i denna hemlighetsfulla, märkvärdiga teater. " Och jag kan inte sluta att fängslas, det är som om jag inte kan få nog av att bara få vara i någons närhet, att få se in i någons ansikte . Närbilderna tar han sedan med sig in i föreställningen, vi får följa skådespelarnas känslor och skiftningar på ett realistiskt sätt, samtidigt som det inte går att ta miste på att det här är teater!
I morgon följer "Trollflöjten, Akt 2 Mozarts dröm".
Dagens bild är ett kvisthål, när naturen är så avskalad som den är nu i februari så framträder sådant som jag kanske inte lägger märke till så mycket när det är grönt och frodigt. Jag har en hel del bilder på just kvisthål i februari. Dom tittar fram som ögon i stammen, som om trädet blickar tillbaka på mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar