" Snart, snart eller aldrig mer . . . "
Tamino frågar sig själv när han ska finna ljuset i mörkret och en osynlig kör svarar honom. Svaret innehåller både hopp och tvivel, det finns inget givet svar. Vi kan bara göra resan, leva vårt liv här och nu, vad som händer sedan vet vi inte. Att hålla ut när det är svårt, att hålla kvar i den tunna tråden. Att våga leva utan att veta, att våga älska utan att veta, att våga drömma utan att veta.Vi är alla hjältar i våra egna liv, vi lever, kämpar och känner fast vi inte vet något om morgondagen, fast vi inte vet vart något ska leda och det är mod.
Trollflöjten handlar om modet att följa sitt hjärta och låta kärleken leda vägen. För mig handlar det om att både våga möta mitt mörker och mitt ljus och att inse att medmänniskan jag möter också bär mörkret och ljuset. Desto djupare jag går in i mig själv och vågar se, desto djupare vågar jag se in i en annans inre. Jag tycker att vi lever i en tid då det är dags att se vad som förenar mer än vad som splittrar oss.
Jag har ägnat denna vecka åt att fundera på och analysera Ingmar Bergmans Trollflöjten som jag såg för några veckor sedan och som berörde mig mycket. Jag ville djupdyka ner i de tankeslingor och associationer som föreställningen väckte i mig. Och jag hoppas att du har haft lika mycket nöje av att läsa mina texter som jag har haft av att skriva dom.
Dagens bild är tagen en tidig morgon i februari när jag gick upp på en av topparna i Slättadamm. Dimman och det rosa ljuset ligger som slöjor över dalen. Ibland är det skönt att se saker och ting med perspektiv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar