Sortera, indela, katalogisera.
Detta är ord som kommer till mig när jag ser denna bild. Någon, antagligen ett barn, har samlat kottar, torra löv, barkbitar och sorterat och indelat i grupper, till och med har dom små kottarna separerats från dom två avlånga. Jag ser en stor vetgirighet och en vilja att förstå i denna bild, genom att separera tingen från varandra få bättre syn på vart och ett, som en vetenskapsman skärskåda detaljerna för att kunna sätta samman till en helhet. Den säger något om den inverkan som vi människor gör på vår omgivning på gott och ont. Att vilja lära sig mer om hur saker och ting är uppbyggt och fungerar är väldigt bra när det leder till en större förståelse och värnande om naturen och dess fantastiska ekosystem, när det är till gagn för allas vårt bästa. Men i sämsta fall kan detta separerande och indelning bli ett maktmedel där vi ställer oss över naturen och försöker manipulera med den, bara till gagn för dem som vill profitera. Människan har som del av naturen ett stort ansvar.
Slättadamm, som är en del av Hisingparken, är inte en urskog som helt sköter sig själv, där naturens egen rytm råder och elementen sköter ordningen och strukturen. Det är ett naturområde, en stor park, där människan skapat en grön lunga med blandning av ordning och vilt, där man tänkt till för att bevara de känsliga våtmarkerna, där både människa och djur kan trivas. Dammen anlades i mitten av 1800 talet av göteborgsredaktören S A Hedlund, han dämde upp en myr och skapade en badsjö i anslutnig till sitt sommarresidens, dessutom planterade han träd runt omkring. Kring 1920 tog staten över och genom en fond blev det en park, men först på 1980 talet fick det parkstatus. Generationer har umgåtts, badat och åkt skridskor på dammarna, men nu är det bara änder och andra fåglar som simmar runt. Skridskor åker fortfarande en och annan människa! Området är så pass stort och varierat att du kan lätt gå på vägar som är lätt tillgängliga för alla och envar, men också välja att gå längre och högre upp i skogen och inte träffa en människa.
Jag har valt att inte ha med några människor i mina bilder från Slättadamm, jag vill att naturen ska stå i centrum att den ska få tala för sig själv. Bilderna är min upplevelse av denna natur. Men på ett sätt finns alltid människan närvarande i bilderna eftersom det är människors händer som format och skapat parken, som underhåller den och sköter om den. Ett samspel mellan människa och natur.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar