Mittemellan den solida stenen och den frusna isen

Mittemellan den solida stenen och den frusna isen rinner vattnet.
Det är en vacker bild, ren, koncis, tydlig, karg skulle man också kunna säga, som ett stilleben, ett stycke natur utan hemvist. När vi ser på bilden vet vi inte var vi är, det skulle kunna kunna vara var som helst, den är tidlös. När vi tittar på den infinner sig ett lugn, en stillhet utan distraktioner, man kan kalla det för meditativt.

Det är islossning, något är på gång, isen är full av gropar, som en bild av månen eller någon annan planet där inget växer. Bilden kan man säga har tre fält, först är det stenens gropar och buktningar, som ser både lite sträv och mjuk ut på samma gång. Sen har vi isen med dess gropar och buktningar, blir som en spegelbild av stenen, i dessa båda finns det en rörelse , ojämnheter som bildar skuggor och variation. Mittemellan ligger det stilla, spegelblanka vattnet, speglar den grå himlen. Detta ger en spänning i bilden, mellan stenens och isens krumbuktiga rörelser och vattnets jämkning mellan de båda. Isen håller på att brytas ner, glider längre och längre bort från stenen. Stenen håller också på att brytas ner, det mjuka, följsamma vattnet slipar stenens hårda yta, långsamt, långsamt.

Jord och vatten,  två element, det fasta och det flytande, intill varandra, sammankopplade, i tiden, i rummet. De båda bildar långsamma rörelser, förflyttningar. Landmassor glider ihop och glider isär, landmassor sjunker och stiger upp ur vattnet. Isarna vandrar, kränger sig fram, ristar in sina budskap i klipporna.

Jag tänker på att människan består av så mycket vatten, och jord, av jord är vi komna och jord skall vi åter varda. Vi är så beroende av detta samspel mellan alla elementen, jord, eld, vatten, luft, vi är endast en liten fluglort i tiden och vår planets historia. Men vi behandlar naturen som maktgalna kejsare och tror att vi har något att säga till om hur denna jord ska styras, men bara en sak är säker, allt ont vi gör kommer bara att landa i vår egen mage.

Denna bild tog jag en dag i januari, jag slogs av dess strama, vackra komposition. Som vanligt skapades bilden där och då, ingen efterbearbetning. Detta blir den sista bilden för januari, imorgon tar februari vid, den sista vintermånaden.
Det ser jag fram emot.

Snart går januari mot sin ände

I morgon är det sista januari och det känns faktiskt rätt skönt. Det är bra med cykler som ramar in vårt liv, en början och slut, på dygnet, veckan månaden, årstiden, året. Högtider och fester som markerar livets gång och rytm som dop, giftemål, begravningar, vi firar liv och död och många gånger hänger firandet ihop med årstiderna som allhelgonahelgen då vi tänker lite extra på dom döda, julen när vi tänder alla ljus för att hålla bort mörkret och förbereda oss för det nya liv som ska födas, påsken med dess färgprakt, död och uppståndelse. Något dör för att något annat ska kunna födas om och om igen. 

Detta är mitt tjugonde blogginlägg i januari och jag känner mig stolt att jag lyckats hålla min plan att skriva något nästan varje dag och publicera det. Det är en rolig utmaning att varje dag landa vid datorn och mina bilder och skapa något, ibland tar ett alster längre tid att skriva, det behöver få ligga till sig och ibland är det mer spontant. Jag har kommit fram till att jag behöver vila från skrivandet också, det gör jag på söndagarna och framöver kommer det att bli både lördag och söndag. Så jag räknar med bloggarbete måndag till fredag, cirka 20 blogginlägg i månaden. Nu ser jag fram emot att ta mig an februaribilderna, det är som att öppna en ny godispåse, spännande. Januari har varit mycket snö och is och nu ser jag fram emot lite mer barmark, fast jag vet att vädret skiftar även den sista vintermånaden. 

Dagens bild är en riktigt vacker vinterbild där isen och snön ligger över dammen. Vi anar svagt en ljusblå himmel bakom trädtopparna. Så där vindstilla och snörik som jag önskar att alla vinterdagar var. 

Måndagmorgon och jag smyger fram som en katt

Måndagmorgon, och allt känns så segt. Huvudet är segt, kroppen är seg och det känns som om jag inte riktigt kan vakna. Att titta ut hjälper inte för att bli piggare, det är grått, rått och regnet skvalar ner. Ena dagen 8 grader kallt och solsken andra dagen 5 grader varmt och grått. Vi lever i ett land där vi ständigt pratar om vädret, det är för varmt, för kallt, för lite eller för mycket. Men det kanske inte är så konstigt när vi ständigt kastas mellan olika väderfenomen.

Upp och hoppa! Sätta igång dagen, kastas mig in i veckans brus och göromål. Så känns det inte idag, det känns som om jag vill smyga fram som en katt, varligt sträcka ut mina ömmande lemmar, sätta mig mitt på golvet och se trött ut, låta min svans långsamt strycka över golvet. Sedan sträcka ut mig igen och hoppa upp i fönstret, titta ut, låta blicken glida bort, långt bort, och överväga om det är värt att ta sig ut i regnet, tror inte det. Med ett skutt tillbaka på golvet, tyst smyger jag över golvet, mina tassar är mjuka. Jag tvättar mig noga med min sträva tunga, långsamt och metodiskt går jag igenom kroppen, tar den tid som behövs. Så rullar jag ihop mig till en liten boll i en skön fåtölj och somnar, drömmer om den senaste lyckade jakten när jag som en panter smög i det höga gräset, tålmodigt väntade in mitt byte som jag stolt bar hem som mat till hela familjen.

Det finns en katt inom mig och en dag som denna när allt känns segt och motigt och jag inte vet hur jag ska få igång maskineriet påminner jag mig om katten som hela tiden är i sin rytm var den än är växlar mellan aktivitet och vila. Jag påminns om att inte göra våld på mig själv, det behövs inte, allt har sin tid, allt tar sin tid. Jag vill smyga fram som en katt, gå min egen väg, hitta mina egna stigar.

Dagens bild har jag valt på grund av att jag tycker den är vacker, fotograferad en lugn, grå dag i januari och ett mina favoritmotiv som jag aldrig tröttnar på, vattenspeglingar.

Jag kan alltid gå ut i skogen

Skogen finns där, alltid, den ropar inte, skriker inte, begär inte, önskar inte, behöver inte mig och min existens. Men jag behöver skogen, naturen, som är min livslunga, där kommer jag i balans. Jag kan alltid gå ut i skogen och inhämta kraft, vi kan alla inhämta kraft där, helt gratis. Den dagen skogen är borta finns inget mera liv, vi är helt beroende av den, den är inte beroende av oss. Där kan jag bara vara och ändå vara fullkomligt uppfylld. När jag är orolig blir jag lugn, när jag är trött får jag energi. Jag kan vara mig själv.
Jag älskar havet, klippor och sandstrand, men ska jag välja så har jag hellre närheten till skog, jag upplever variationen i naturen större där. För mig är träd väldigt viktiga, när jag bodde i lägenhet sög jag in varenda trädstump som växte utanför mitt fönster, njöt av varenda syrenbuske som blommade utanför min port, det behövdes så lite och så är det än idag fast jag har hela skogen omkring mig behövs många gånger bara ett träd att luta sig mot, sitta under, och jag njuter.
Naturen visar vägen på alla sätt, den visar resning, styrka, skörhet, skönhet, lugn och storm, värme och kyla, från det allra minsta lilla kryp till det högsta träd. Naturen visar att allt är ett samspel där alla har en möjlighet att finnas till på sina villkor, bara man är varlig och visar respekt för det levande.
Naturen är frihet, det är en frihet att få vara i naturen, att inte ha tillgång till det måste vara det värsta fänelset.

Det finns inga människor i mina bilder

Det är ett val jag har gjort att inte ha med människor i mina bilder från Slättadamm. Jag vill att naturen ska stå i centrum med dess årstidsskiftningar och djurliv. Naturen är så rik på upplevelser i stort och smått så jag vill inte missa något och människor skulle bara distrahera bilden. Bilderna speglar mina vandringar som jag oftast gör ensam fär när jag är själv och tyst kan jag öppna upp och lyssna, mitt luktsinne skärps och min syn blir skarpare. Jag kan utan att ta hänsyn till någon annan stanna upp hur länge som helst på en plats och bara vara. Det är underbart hur tiden försvinner när jag skapar blder med min kamera, provar mig fram, går närmare, går längre bort, provar olika vinklar, låter dagens ljus, sol och skugga skapa stämning.
Alla bilder jag lägger ut på min blogg är obehandlade, på det viset att jag gör inga efterarbeten på dom, allt skapas i stunden som jag fotograferar. Detta beror först och främst på att jag är en novis och inte särskillt teknisk och kanske också rätt ointresserad av allt utom själva fotograferandet. Jag skapar situationen i stunden och har jag tur så dyker det upp något fantastiskt. Så för att sammanfatta det :

- Jag har inga människor i bilderna
- Ramen är naturen och dess årskiftningar
- Bilden tas då och där, ingen efterbearbetning

I dagens bild är det faktiskt lite spår efter människan i form av fotspår som sjunkit djupt ner i snömodden.

Den dagen jag föddes

Jag minns inget från den dag jag föddes, och vem gör det, därför kan denna berättelse ta vilken väg som helst. Det enda jag vet är att solen gick upp som vanligt, strålarna värmde upp havet vars vågor hade fyllt människornas natt med ro eller oro. Uteliggarna satte sig yrvaket upp, skakade av sig sand och andades ut sitt nattliga rus mellan tandstumparna. Från fönstrens glipor hörs mummel och kastruller, gråt och böner, hesa skratt. Portarna öppnas och portarna stängs, tidigt till jobb, försen till skolan. Tvätten hängs ut mellan husen, kvinnorna önskar grått hår var svart,  kackerlackan som springer över köksgolvet går mot sin död under spetsig klack. Jag hör ljuden, jag känner dofterna när La Boqeria, saluhallen slår upp sina portar, färsk fisk, verduras, pescado, carne, fläkta kaniner hänger på rad, jag hör kvinnornas klackar mot stengolvet, stråkorgen under armen, en stunds skvaller. En blind man säljer lotter, högsta vinsten, högsta vinsten, kom, kom, idag är det din tur till högsta vinsten!! Ett lotteri att födas till världen, ett lotteri vems famn du landar i, ett lotteri är din färd på jorden. En mor, en far, en önskan, en dröm. La Sagrada Familia, den heliga familjen, drömmen om en katedral, en vision, en mystik, som Gaudi inte kunde lämna, han bosatte sig i dess krypta och jobbade dag och natt, men kunde inte bli klar, kunde inte föda fram sitt barn, det fanns hela tiden något som kunde bli bättre i denna skapelse. La Sagrada Familia, drömmen om det perfekta står än idag oavslutat, ständigt arbetande på. Vad drömde modern om som bar sitt barn i sitt sköte? Om ett perfekt liv, ett friskt barn, att hennes barn inte skulle få gå hungriga till sömns, att hennes barn inte skulle få fly upp i bergen undan ett inbördeskrig att hennes barn skulle få gå i skolan och lära sig allt det hon missat.

Denna morgon kände en kvinna värkarna komma, hennes man är bortrest och hennes familj är flera mil bort, men hon har Maria Montserrat, hennes närmaste vän. Kvinnan andas, känner barnet kränga, känner huvudet tungt sjunka ner mot skötet. Montserrat hjälper henne till sjukhuset där flickebarnet föds. Hon vet redan vad flickan ska heta, det ena namnet är efter hennes mor, Ana, och det andra efter  hennes mans svenska brorsdotter, Birgitta, som hon tyckte så mycket om. Hon ber Maria skriva ner barnets namn och födelsetid, klockan 12 på dagen, i en liten anteckningsbok. Hon var själv inte så bra på det här med att skriva och läsa.

När jag några år senare åkte tillbaka till Spanien för att vi skulle sälja vår lägenhet, hittade jag mirakulöst en liten anteckningsbok. Det finns väldigt lite materiella spår efter min mamma så hur  denna bok hade fått bli kvar vet jag inte. Men jag släppte den inte och än idag har jag den kvar, ett litet meddelande från den dagen jag föddes. Något litet och obetydligt kan vara mycket stort och betydelsefullt.

Dagens bild är en rotvälta. Just vid den här tiden på året ser man dom som bäst och tydligast där dom ligger på marken. Denna rotvälta är ovanligt stor och man kan inte låta bli att fascineras av dess fantastiska rotsystem som gräver sig långt ner i jorden och bildar det fundament och grund som bär upp stammen och dess krona, ett näringssystem och sambandscentralen mellan alla träd, svampar och andra växter, en undre värld full av liv, ett liv ingen av oss kan vara utan. Påminner mig om moderkakan som följer med ut när barnet föds, med dess vackra förgreningar och full av näring. Tänker på våra egna rötter och alla dessa trådar långt bak som hänger ihop med allt detta som finns nu och som komma skall. Allt hänger ihop.

Essensen av januari

Är det kölden, den bistra, kalla? Alla lager kläder och yrsnö, som får oss att krypa ihop och göra oss mindre än vad vi är, där bara nästippen tittar fram över den invirade halsduken.
Är det isen som lägger sitt genomskinliga täcke över oss? Isen kapslar in fotspåren på marken, näckrosbladen i dammen, som stelnade fotografier.
Är det dom kala träden, dom kala rötterna, som blottläggs?
Är det naturens färgpalett, det grå, bruna, vita nyanserna? Som gör bilderna grafiska.
Vad är essensen av januari? Jag försöker i ord fånga denna månad. Jag utmanas av det tillsynes grå och intetsägande, av det som vi gärna vill springa förbi och ha avklarat så fort som möjligt, vem orkar med oxmånaden? Vem vill se sitt glåmiga ansikte i spegeln? Januari är just så naket som ett osminkat ansikte. Snömodd, iskallt, lera, kargt, dis, grått, bisterhet, genomleva, överleva, nakna trädrötter, är ord som kommer till mig och det låter så tungt och tråkigt. Det är en del av månaden januari men långt ifrån allt. Januari lär mig att se djupare och bakom det tillsynes, det får mig att stanna upp och ta in hela bilden, att se dom små nyanserna. Det tränar mig att kämpa och härda ut, att invänta och hushålla med resurserna som naturen erbjuder.

Dagens bilder är tre för jag hade svårt att välja och jag skulle nog kunna välja fler, Helst så skulle jag vilja välja bara en bild, en utmaning, men jag landade i tre stycken.

Den första bilden är ingen favorit, men den har fått vara med för att den är en sann bild av naturen just nu och här. Färgerna är gråbruna med ett tunt lager snö. Gamla fjolårslöv kantar rännilen med vatten  som slingrar sig ned mot dammen. Det droppar, rinner, rör sig, något är på gång. Bilden är karg med lite kvistar som skräpar i förgrunden. Den är inte inställsam och på det viset fångar den januaris själ som inte är inställsam. Den är både rörig, orolig och grafisk, raka stammar, slingrande vatten och spretiga grenar, sticker ut ur en vit bakgrund. Det finns en skönhet när dessa kontraster möts.

Den andra bilden är å andra sidan en favorit. Den visar januaris färgpalett, grå, brun, vitt. Bilden är nästan som en abstrakt målning med fyra färgfält. Uppbyggnaden är stram men färgerna berättar hela historien om hur den dagen var och såg ut.

Den tredje bilden var en disdimmig dag när snön och isen låg blöttung över dammen, det hade börjat tina lite. Jag älskar att fotografera när det är dimma och grått, det är ett mycket mjukt och tacksamt ljus som ger vackra bilder. Jag utmanas av att det är så lite färger, ja man skulle kunna tro att det är ett svartvitt foto men det är det inte. Jag tycker om ansträngningen i att verkligen se nyanserna i något som upplevs som en enda färg. Och för mig är januari att anstränga sig att se. Se djupare och se bortom.

Hjulspår

vardagstugg
tåfrysa
kaffemugg
filtmysa

snötö
svartnatta
busskö
vägratta

köttgryta
trapplunka
argryta
hjärtpunka

snytnäsa
städgreja
bokläsa
grannheja

så rullar det på
i sina hjulspår


Dagens bild är ett hjulspår som fastnat i snön och som isen lagt sig över.

Så dansar jag fram i mina tankesnår

Letar ord, letar tankar
fingrar mig fram över tangenterna
som pianisten
trycker ner dom vita och svarta 
hoppas att musik ska uppstå.

En dans i haltande valstakt
svår att följa
tveksamma steg
framåt, bakåt, åt sidan
framåt, bakåt, åt sidan
så dansar jag fram i mina tankesnår.

stilla ligger stenen
spanar över tunn is
allt utgår från det fasta
som upplöses
i ovisshetens kaos
finns en mening
i det meningslösa
finns en kropp
i det osynliga
levande nuet
som jag skapar
genom att rista
ner de ord
jag vill önska att du nån gång fick höra
smeker var dag
utan att se in i dina ögon
hoppas att dagen ska komma
att möta den natt som rörelsen blir till
att samtala
att samhöra
att samtidigt
vilja nästa tanke
som rullar in
över is
så tunn
att stenen ligger still


En dans i haltande valstakt
svår att följa
tveksamma steg
framåt, bakåt, åt sidan
framåt, bakåt, åt sidan
så dansar jag fram i mina tankesnår

Pappas fjärilar

Jag känner det varma vattnet som rinner ur kranen, på gränsen till hett, när jag sköljer ur den röda ketchupflaskan, jag skakar den och det sista röda rinner ut. Jag tänker på min pappa som tog vara på allt. När jag var liten gjorde han en docka till mig av en gammal ketchupflaska av plast, han tog ett huvud och några armar av en annan docka som på något sätt gått sönder och satte fast det på flaskan som såg ut som en kropp med midja och krinolinkjol, ja, just den röda ketchupflaskan! Jag skrattade förtjust och var helt fascinerad över förvandlingen, hur en sak kunde bli något annat.
När våra byxknän gick sönder tog han fram symaskinen och sydde kors och tvärs över lappen, jag tittade förvånat på resultatet, vad skulle det föreställa?
" Men det ser du väl " sa pappa då " det är ju fjärilar ."
Och jag tittade en gång till lite närmare, är det fjärilar? Ja fjärilar som flyger runt, härs och tvärs, vingarna fladdrade i vinden. Jag tittade på min pappa och jag tittade på fjärilarna, sedan gick jag stolt iväg med mina byxor med byxlappar som ingen annan hade kan jag lova.
Han var den praktiska uppfinnaren som hittade sina egna vägar för att klara av en vardag ensam med tre barn. Uppfinningen är nödvändighetens moder och så var det mycket hos oss. För min pappa föddes fantasin ur den praktiska nödvändigheten men den värld han gav mig upplevde jag som en värld full av lek och magi.

Min pappa var den förste som lärde mig att se att inget behöver vara som det ser ut att vara, det finns mer än ett sätt att se på saker och ting.
Det finns andra världar som går att uppleva, genom leken och magin, genom konsten.

Dagen bild är några grenar på vattenytan när isen ligger på dammen. Den får mig att tänka på barnet inom mig, på pappas lekfulla fjärilar.

Tallen

Ute är det isande kallt, vinden viner runt husknuten och en promenad i skogen lockar inte.
Inne i huset yr det av damm från nyslipat furugolv. Tallen averkas för att bli timmer, som blir virke, som blir ett furugolv, ett golv som slipas så det yr om det. Hela vårt gamla hus är till stor del byggt av gran och tallvirke, jag är innesluten av trä, en tanke som jag tycker om eftersom jag är så förtjust i träd. En av mina favoritträd är tallen, detta anspråkslösa träd som är så vanligt att man knappast lägger märke till det, det känns som om det alltid har funnits. Faktiskt så var det tallen och björken som bildade dom första skogarna i norden runt 9000 före kristus. Om tallens nytta skrev Linne`i svenska floran 1755:
" Veden är varaktig, lätt, lättkluven och användbar till hus, sängar, bord, kistor, skeppsmaster, humlestänger och "sticketapeter", ger lysstickor till bönderna, den feta roten brukas i eldstäder nattetid. Kolen används av bergsmännen och veden är ett utmärkt bränsle i spisar. Saven äts begärligt av barn. Den mjukare barken kan tillredas till bröd åt fattiga, den äts av svinen. Den grövre barken brukas som ersättning för kork. "
Tallen har funnits runt oss och varit oss till nytta att användas både i glädje och i nöd, då som nu.

 När jag är ute i skogen så ser jag dels dom högresta tallarna som siktar högt upp mot himlen och dels dom små knotiga som mest ser förvridna ut, dom ser ut som inget annat och verkar växa hur som helst, där både grenar och stam vrider sig åt alla håll. Ibland på våren och sommarhalvåret sätter jag mig eller lägger mig att vila en stund under några höga tallar nere vid dammen och tittar upp mot himlen som jag skönjer mellan dess vindlande grenar. Även förr när handelsmän och annat löst folk reste runt rastade dom gärna under en tall och det var så vanligt att begreppet suptallar uppstod. Nu har jag oftast vatten i min flaska men den sköna pausen har vi gemensamt.
När jag går längre in i skogen och gärna upp på kullarna där naturen är mer karg då möter jag dom små förvridna tallarna. Bakom stora stenar och klippblock växer dom precis hur som helst, formade av kargheten. Det är som att gå runt i en expressionistisk skulpturpark.

Om man tittar på asiatisk konst så ser man ofta tallen avbildad, i asiatisk folktro spelar detta träd en stor roll. Att den är ständigt grön har gjort den till symbol för långt liv. I Kina är den livsträdet och både där och i Japan symboliserar den hög ålder, tålamod, vinter. När jag ser tallen växa i skogen är det precis detta jag slås av, dess uthållighet, dess strävsamhet i att finnas till och kämpa på.  Att bilda djupa rötter, att ha tålamod och härda ut vintern, att stå fast när det blåser om livet, att se skönheten i det krokiga och det som inte växer rakt utan precis som livet självt tar sina egna vindlande väg.

Mitten av januari

I mitten av januari brukar snöstormen rulla in.
Hela natten har det vinit runt husknuten och i morse konstaterade vi att det var ljusare bakom persiennen med all den snö som fallit. Men dagen är grå och mulen och redan har snön förvandlats till blöt snömodd. Ett väder att vara inne i,att tända ett ljus och hoppas att man slipper gå ut.Ett väder som kräver varma sockar och mycket tålamod, tålamod med det kärva, det hårda och kalla.
Vi som bor här i norden är av segt virke må jag säga, vi står ut och försöker göra det bästa av det väder som bjuds. Ibland önskar man sig långt bort till varmare breddgrader och inte återvända förrän våren spirar. Men jag är här och ser fram emot ett år av magiskt tänkande, att verkligen uppleva mitt liv här och nu precis som det är. Att i min blogg försöka fånga dagen, med dess magi, dess känslor, dess olika väder. Fånga mötena och de ensamma stunderna då jag tänker och filosoferar. Ett år med dess rytmer och årstider. 

Janus, Januarius, Januari

Namnet Januari kommer från latinets Januarius som betyder " helgad åt Janus ".

Janus ( Ianus ) var en av de största gudarna i den romerska mytologin, en mångfasetterad gud, ofta avbildad med två huvuden vända från varandra, det ena blickande bakåt i tiden och det andra framåt. Han är guden för portarna, dörrarna, dörröppningar, alla begynnelser och slut och det är inte lite det!

Och var är då lämpligare än att han får namnge årets första månad när det enligt vår kalender är då året börjar. Innan dess, och då pratar vi om före Jesus tid, började året när man ansåg att våren inleddes i mars och detta är en tidpunkt som vissa kulturer fortfarande firar som nyår och som på många sätt kan kännas som rätt tidpunkt när värmen och livet återvänder och allt börjar på nytt. 

Men nu är det alltså Janus som öppnar året, i januari den kallaste av månader. Många gånger i sagor, målningar, litteraturen, avbildas vintern som en gammal man. En av mina starkaste litterära barndomsminnen är Elsa Beskows " Olles skidfärd " där Kung Vinter sitter på sin tron omgiven av två valrossar, en bildvärld som gjort outplånligt intryck. Den gamla mannnen inleder året, sitter där fast på sin tron i sitt slott av is. Som ett monument över något som håller fast, håller vid i det som var. En gammal man med mycket visdom, erfarenhet, men kanske också förlegad och fast. Det gäller att både kunna se bakåt men också se när det är dags att gå vidare. Janus två ansikte berättar väl just detta. 

Han leder oss genom vinterns port, över kalla isar och snålblåst kring öronen, han måste dö och vi måste släppa för att gå vidare, in i det nya som föds på nytt. Och detta gäller alla övergångar i vårt liv.

Jag är intresserad av historia, gräver gärna lite djupare och det är så intressant att se hur allt hänger ihop, som detta med ett namns ursprung, det fördjupar min syn på en sån enkel och självklar sak som månaden januari. En kunskap som får mig att se på oxmånaden på ett nytt sätt. Utan vinter ingen vår, utan död inget liv. 

Dagens bild kallar jag portalen till vintern. Två snötyngda grenar lutar sig mot varandra och bildar en portal, en öppning, som en port in i Kung Vinters salar. Det är i ett sådant här landskap jag ser Olle susa fram på sina hett efterlängtade skidor.  

Bild nummer 28

Idag låter jag slumpen avgöra mitt val av bild.
Jag väljer ut ett tal och räknar mig fram till bild nummer tjugoåtta. Det är en riktig vinterbild, så som jag vill se vintern. En vindstilla dag och jag skyndar mig ut i skogen, går på välkända stigar som helt plötsligt blivit okända. Allt är vitt och orört, stigarna är borta och allt jag brukar känna igen är dolt under snömassorna. Så oändligt vackert och jag sugs längre och längre in bland träden, tappar tid och rum. Luften är hög, torr och klar och alla ljud är dämpade. Vinterns stillhet har en egen klang, som den dova dunsen när snö faller från övertyngda grenar, en fågels kraxande långt borta.
Men mest hör jag mina egna andetag och hjärtats slag.

Som jag trampat för att försöka bli hel

hungern efter kunskap
är inget annat än en hunger
att förstå mig själv

jag har försökt fylla i luckorna
cementera hålen
men hittar ständigt nya sprickor

jag försöker förstå allt som spretat
jag försöker se en mening
med allt som inte går ihop

hungern, rädslan, nyfikenheten, modet
har styrt mig framåt
sökte vilset en hamn
för att aldrig hitta rätt

det finns bara en väg och den går inåt
alla yttre vägar är ändlösa återvändsgränder
som jag trampat
för att försöka bli hel

när jag reser i det yttre
samlar jag kunskap
för att stilla min inre hunger
samlar jag kunskap
för min viktigaste resa
att våga möta mig själv

våga möta mitt pulserande hjärta
våga möta tomheten
våga möta den ändlösa kärleken

( Lyssnar just nu på Esbjörn Svensson " Were we used to live " )

Koltrasten och andra fåglar i januari

Igår när jag var ute och promenerade i skogen såg jag påfallande många skator och koltraster.
Visst dessa ser jag året om men just nu verkar dom vara speciellt nära och tyvärr hade jag inte med mig kameran för det hade nog kunnat bli några riktigt fina bilder. Dom letar naturligvis efter mat och när dom hittar det låter dom inte ens en människa som kommer lite för nära störa dom.

När jag precis kommer in i Slättadamm växer det ett par riktigt höga träd som det ofta häckar fåglar i, inte minst hackspetten. Jag brukar kalla det för hyreshuset för ur små hål flyger det under våren fåglar i skytteltrafik ut och in och det går lätt en timme eller två då jag bara står och tittar, väntar och fotograferar. Igår när jag passerade dessa träd var det ett himla liv och det tog en stund innan jag kunde lokalisera vart det kom ifrån. En flock med småfåglar flög runt från gren till gren, tjattrade och sjöng som om dom redan nu förbereder sig för kurtis och bosättning. Deras fågelsång och solen som sken var en stark föraning om våren. 

Dagens bild tog jag för några år sedan, den svarta fjäderskruden och oranga näbb och ring runt ögat kontrasterar så vackert mot den vita snön.

Januaris lutande trädstammar, en bildanalys

Tre bilder på trädstammar, fotograferade vid samma tillfälle, med små förflyttningar av vinkel.
Första bilden är jag nära och sedan för varje bild förflyttar jag mig en bit bakåt och mer av träden och bakgrunden syns. Det är få färger, eller är det de? Vitt och olika nyanser av brunt, grått, grönt, räfflat, knotigt.  Att stammarna lutar gör att snön ligger på ovansidan och det gör att stammen delas in i två fält, halva snövit och halva bar stam. Känslan av få färger och de raka linjerna i bilden gör dom nästan grafiska, som om någon hade målat streck på ett vitt papper.

Det finns en rörelse i bilderna, i stammarnas lutning, i det lite otydliga gränserna mellan snön, bakgrunden och träden, att man inte ser vad det börjar eller slutar. Som känslan när man pulsar fram i ett landskap man väl känner till men när allt är inbäddat i snö kan man nästa gå vilse och inte riktigt veta var man är.

Dessa bilder ger mig en direkt känsloupplevelse och dom talar till mig undermedvetet.
Jag attraheras av rörelsen, det grafiska, det otydliga, det påträngande att trädstammarna kommer så nära. Rörelsen i bilderna är filmisk, som om man stoppat filmen mitt i en rörelse och tagit fram en bild på måfå. Är det träden som lutar eller betraktaren som faller?

Ett stycke musik av Chopin

Tar mig tid att lyssna
medans solen sakta stiger
över frostiga hustak

ett stycke musik av Chopin
strömmar ur radion
andäktigt lyssnar jag
till sista tonrérna
på pianot

porlande
rinner
fingrarana över tangenterna
med sådan lätthet
mitt i det svåra

stannar upp
låter mig uppfyllas
låter mig beröras
låter mig lyssna

när toner blir ljus


Konsert för piano och orkester, nr 1 E - moll, Op 11
Frederic Chopin

En and står på den grå isen

En and står på den grå isen,sträcker ut sin fot ( kommer inte på om det heter något annat än fot ), vecklar ut sin vinge som en solfjäder -  brunt, blått, vitt, svart, grått, orange - visar upp färgerna i all sin prakt.

" Här är jag! Har du glömt hur vacker jag är, har du glömt att det finns skönhet, inte bara på våren och sommaren, utan i den grå januaridagen! Här är jag, sträcker ut mig, ser du! "

På vintern drar allting ihop sig, går inåt, vilar. Jag glömmer att andas, glömmer att sträcka på mig, att öppna upp, glömmer att rörelsen finns där i all det stela, frusna. Jag glömmer att mitt liv är en dans även när livet sover i tjälfrusen jord. Livet finns där hela tiden, det mullrar, skakar, fast det känns som det har stannat upp. Rörelsen är inget utan stillheten, musiken är inget utan tystnaden.

Anden öppnar upp och drar ihop sig.
Min ande öppnar upp och drar ihop sig.
Vi andas tillsammans.

Dagens bild är en av mina absoluta januarifavoriter, det är en bild jag återkommer till gång på gång. Det är en bild jag blir glad av och som ger mig energi. Och mer anledningar behövs ju knappast.

Drömmen om en vit vinter

Drömmen om en vit vinter förblir på västkusten i Sverige för det mesta en dröm.
Dagarna med snö som ligger kvar på marken och som bäddar in landskapet i ett vitt täcke går oftast att räkna på ena handen, om ens det. Och ändå fortsätter vi att hoppas och tro att just i år kommer det att bli annorlunda. Vi kommer ihåg vår barndoms vintrar då snön låg hela vintern och vi minns hur vi åkte kälke timme efter timme. Fotbollsplanet i mitt bostadsområde där jag växte upp spolades med vatten och jag frös om tårna när jag gled runt på den knögliga isen i för stora skridskor som hette Susanne och stora var dom för dom skulle räcka mer än en säsong tyckte min far.
Men jag tror inte det var flera vintervita dagar förr i denna landsända, vi minns det som gjort starkast intryck på oss, som barn är vi i tiden här och nu, en dags pulkaåkning kan vara en evighet . Som barn bedömde vi inte vädret som bra eller dåligt, allt var ett äventyr, kotten på marken, förälderns rynka mellen ögonbrynen, regndroppar mot fönstret.

Dagens bild är från en av de ovanliga dagar när hela Slättadamm var alldeles vintervitt, fantastiskt vackert. Jag pulsade fram och det var alldeles vindstilla. Några dagar fick vi uppleva drömmen om en vit vinter.

På det fjärde ska det ske!

Ett två tre, på det fjärde ska det ske!
Idag är det den fjärde januari och min plan var att jag skulle börja skriva på denna blogg den första januari, men som med de flesta planer man försöker genomföra får man vara beredd på hinder och motstånd, ja själva livet kommer emellan med sina mer eller mindre viktiga krav på uppmärksamhet.

Min tanke och mål detta år är att lägga ut en bild om dagen, ibland kanske fler, och skriva en text, kort eller lång. Fokus kommer att ligga på texten detta år och framförallt att få en kontinuitet i mitt skrivande. Fortfarande utgår jag från bilderna fotograferade i Slättadamm, Hisingsparken, min gröna lunga där jag vandrar och upplever naturen stort som smått. Men helt och hållet vad texterna kommer att innehålla vet jag inte idag och det är en del av detta projekt att helt enkelt prova mig fram och vara så fri som möjligt i det. Jag ser verkligen fram emot detta och ser det som en utmaning.

Efter att mer eller mindre suttit framför datorn hela dagen och jobbat med mina bilder börjar det sakta skymma utanför mitt fönster. Jag väljer därför som första bild för året en skymningsbild från skogen.
De runda, vackra lamporna tänds och träden blir dimmiga siluetter mot en himmel där mörkret mer och mer tar över. Oftast går jag inte i skogen när det blir mörkt, jag är en morgon och dagmänniska och även på våren och sommaren med dess ljusa kvällar föredrar jag tidiga morgnar.
Lampan är inte det enda som lyser upp, bakom grenarna skymtar en rund måne långt borta.