Måndagmorgon och jag smyger fram som en katt

Måndagmorgon, och allt känns så segt. Huvudet är segt, kroppen är seg och det känns som om jag inte riktigt kan vakna. Att titta ut hjälper inte för att bli piggare, det är grått, rått och regnet skvalar ner. Ena dagen 8 grader kallt och solsken andra dagen 5 grader varmt och grått. Vi lever i ett land där vi ständigt pratar om vädret, det är för varmt, för kallt, för lite eller för mycket. Men det kanske inte är så konstigt när vi ständigt kastas mellan olika väderfenomen.

Upp och hoppa! Sätta igång dagen, kastas mig in i veckans brus och göromål. Så känns det inte idag, det känns som om jag vill smyga fram som en katt, varligt sträcka ut mina ömmande lemmar, sätta mig mitt på golvet och se trött ut, låta min svans långsamt strycka över golvet. Sedan sträcka ut mig igen och hoppa upp i fönstret, titta ut, låta blicken glida bort, långt bort, och överväga om det är värt att ta sig ut i regnet, tror inte det. Med ett skutt tillbaka på golvet, tyst smyger jag över golvet, mina tassar är mjuka. Jag tvättar mig noga med min sträva tunga, långsamt och metodiskt går jag igenom kroppen, tar den tid som behövs. Så rullar jag ihop mig till en liten boll i en skön fåtölj och somnar, drömmer om den senaste lyckade jakten när jag som en panter smög i det höga gräset, tålmodigt väntade in mitt byte som jag stolt bar hem som mat till hela familjen.

Det finns en katt inom mig och en dag som denna när allt känns segt och motigt och jag inte vet hur jag ska få igång maskineriet påminner jag mig om katten som hela tiden är i sin rytm var den än är växlar mellan aktivitet och vila. Jag påminns om att inte göra våld på mig själv, det behövs inte, allt har sin tid, allt tar sin tid. Jag vill smyga fram som en katt, gå min egen väg, hitta mina egna stigar.

Dagens bild har jag valt på grund av att jag tycker den är vacker, fotograferad en lugn, grå dag i januari och ett mina favoritmotiv som jag aldrig tröttnar på, vattenspeglingar.