Jag väljer ut ett tal och räknar mig fram till bild nummer tjugoåtta. Det är en riktig vinterbild, så som jag vill se vintern. En vindstilla dag och jag skyndar mig ut i skogen, går på välkända stigar som helt plötsligt blivit okända. Allt är vitt och orört, stigarna är borta och allt jag brukar känna igen är dolt under snömassorna. Så oändligt vackert och jag sugs längre och längre in bland träden, tappar tid och rum. Luften är hög, torr och klar och alla ljud är dämpade. Vinterns stillhet har en egen klang, som den dova dunsen när snö faller från övertyngda grenar, en fågels kraxande långt borta.
Men mest hör jag mina egna andetag och hjärtats slag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar