Inne i huset yr det av damm från nyslipat furugolv. Tallen averkas för att bli timmer, som blir virke, som blir ett furugolv, ett golv som slipas så det yr om det. Hela vårt gamla hus är till stor del byggt av gran och tallvirke, jag är innesluten av trä, en tanke som jag tycker om eftersom jag är så förtjust i träd. En av mina favoritträd är tallen, detta anspråkslösa träd som är så vanligt att man knappast lägger märke till det, det känns som om det alltid har funnits. Faktiskt så var det tallen och björken som bildade dom första skogarna i norden runt 9000 före kristus. Om tallens nytta skrev Linne`i svenska floran 1755:
" Veden är varaktig, lätt, lättkluven och användbar till hus, sängar, bord, kistor, skeppsmaster, humlestänger och "sticketapeter", ger lysstickor till bönderna, den feta roten brukas i eldstäder nattetid. Kolen används av bergsmännen och veden är ett utmärkt bränsle i spisar. Saven äts begärligt av barn. Den mjukare barken kan tillredas till bröd åt fattiga, den äts av svinen. Den grövre barken brukas som ersättning för kork. "
Tallen har funnits runt oss och varit oss till nytta att användas både i glädje och i nöd, då som nu.
När jag är ute i skogen så ser jag dels dom högresta tallarna som siktar högt upp mot himlen och dels dom små knotiga som mest ser förvridna ut, dom ser ut som inget annat och verkar växa hur som helst, där både grenar och stam vrider sig åt alla håll. Ibland på våren och sommarhalvåret sätter jag mig eller lägger mig att vila en stund under några höga tallar nere vid dammen och tittar upp mot himlen som jag skönjer mellan dess vindlande grenar. Även förr när handelsmän och annat löst folk reste runt rastade dom gärna under en tall och det var så vanligt att begreppet suptallar uppstod. Nu har jag oftast vatten i min flaska men den sköna pausen har vi gemensamt.
När jag går längre in i skogen och gärna upp på kullarna där naturen är mer karg då möter jag dom små förvridna tallarna. Bakom stora stenar och klippblock växer dom precis hur som helst, formade av kargheten. Det är som att gå runt i en expressionistisk skulpturpark.
Om man tittar på asiatisk konst så ser man ofta tallen avbildad, i asiatisk folktro spelar detta träd en stor roll. Att den är ständigt grön har gjort den till symbol för långt liv. I Kina är den livsträdet och både där och i Japan symboliserar den hög ålder, tålamod, vinter. När jag ser tallen växa i skogen är det precis detta jag slås av, dess uthållighet, dess strävsamhet i att finnas till och kämpa på. Att bilda djupa rötter, att ha tålamod och härda ut vintern, att stå fast när det blåser om livet, att se skönheten i det krokiga och det som inte växer rakt utan precis som livet självt tar sina egna vindlande väg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar