Pappas fjärilar

Jag känner det varma vattnet som rinner ur kranen, på gränsen till hett, när jag sköljer ur den röda ketchupflaskan, jag skakar den och det sista röda rinner ut. Jag tänker på min pappa som tog vara på allt. När jag var liten gjorde han en docka till mig av en gammal ketchupflaska av plast, han tog ett huvud och några armar av en annan docka som på något sätt gått sönder och satte fast det på flaskan som såg ut som en kropp med midja och krinolinkjol, ja, just den röda ketchupflaskan! Jag skrattade förtjust och var helt fascinerad över förvandlingen, hur en sak kunde bli något annat.
När våra byxknän gick sönder tog han fram symaskinen och sydde kors och tvärs över lappen, jag tittade förvånat på resultatet, vad skulle det föreställa?
" Men det ser du väl " sa pappa då " det är ju fjärilar ."
Och jag tittade en gång till lite närmare, är det fjärilar? Ja fjärilar som flyger runt, härs och tvärs, vingarna fladdrade i vinden. Jag tittade på min pappa och jag tittade på fjärilarna, sedan gick jag stolt iväg med mina byxor med byxlappar som ingen annan hade kan jag lova.
Han var den praktiska uppfinnaren som hittade sina egna vägar för att klara av en vardag ensam med tre barn. Uppfinningen är nödvändighetens moder och så var det mycket hos oss. För min pappa föddes fantasin ur den praktiska nödvändigheten men den värld han gav mig upplevde jag som en värld full av lek och magi.

Min pappa var den förste som lärde mig att se att inget behöver vara som det ser ut att vara, det finns mer än ett sätt att se på saker och ting.
Det finns andra världar som går att uppleva, genom leken och magin, genom konsten.

Dagen bild är några grenar på vattenytan när isen ligger på dammen. Den får mig att tänka på barnet inom mig, på pappas lekfulla fjärilar.