En and står på den grå isen

En and står på den grå isen,sträcker ut sin fot ( kommer inte på om det heter något annat än fot ), vecklar ut sin vinge som en solfjäder -  brunt, blått, vitt, svart, grått, orange - visar upp färgerna i all sin prakt.

" Här är jag! Har du glömt hur vacker jag är, har du glömt att det finns skönhet, inte bara på våren och sommaren, utan i den grå januaridagen! Här är jag, sträcker ut mig, ser du! "

På vintern drar allting ihop sig, går inåt, vilar. Jag glömmer att andas, glömmer att sträcka på mig, att öppna upp, glömmer att rörelsen finns där i all det stela, frusna. Jag glömmer att mitt liv är en dans även när livet sover i tjälfrusen jord. Livet finns där hela tiden, det mullrar, skakar, fast det känns som det har stannat upp. Rörelsen är inget utan stillheten, musiken är inget utan tystnaden.

Anden öppnar upp och drar ihop sig.
Min ande öppnar upp och drar ihop sig.
Vi andas tillsammans.

Dagens bild är en av mina absoluta januarifavoriter, det är en bild jag återkommer till gång på gång. Det är en bild jag blir glad av och som ger mig energi. Och mer anledningar behövs ju knappast.