Den dagen jag föddes

Jag minns inget från den dag jag föddes, och vem gör det, därför kan denna berättelse ta vilken väg som helst. Det enda jag vet är att solen gick upp som vanligt, strålarna värmde upp havet vars vågor hade fyllt människornas natt med ro eller oro. Uteliggarna satte sig yrvaket upp, skakade av sig sand och andades ut sitt nattliga rus mellan tandstumparna. Från fönstrens glipor hörs mummel och kastruller, gråt och böner, hesa skratt. Portarna öppnas och portarna stängs, tidigt till jobb, försen till skolan. Tvätten hängs ut mellan husen, kvinnorna önskar grått hår var svart,  kackerlackan som springer över köksgolvet går mot sin död under spetsig klack. Jag hör ljuden, jag känner dofterna när La Boqeria, saluhallen slår upp sina portar, färsk fisk, verduras, pescado, carne, fläkta kaniner hänger på rad, jag hör kvinnornas klackar mot stengolvet, stråkorgen under armen, en stunds skvaller. En blind man säljer lotter, högsta vinsten, högsta vinsten, kom, kom, idag är det din tur till högsta vinsten!! Ett lotteri att födas till världen, ett lotteri vems famn du landar i, ett lotteri är din färd på jorden. En mor, en far, en önskan, en dröm. La Sagrada Familia, den heliga familjen, drömmen om en katedral, en vision, en mystik, som Gaudi inte kunde lämna, han bosatte sig i dess krypta och jobbade dag och natt, men kunde inte bli klar, kunde inte föda fram sitt barn, det fanns hela tiden något som kunde bli bättre i denna skapelse. La Sagrada Familia, drömmen om det perfekta står än idag oavslutat, ständigt arbetande på. Vad drömde modern om som bar sitt barn i sitt sköte? Om ett perfekt liv, ett friskt barn, att hennes barn inte skulle få gå hungriga till sömns, att hennes barn inte skulle få fly upp i bergen undan ett inbördeskrig att hennes barn skulle få gå i skolan och lära sig allt det hon missat.

Denna morgon kände en kvinna värkarna komma, hennes man är bortrest och hennes familj är flera mil bort, men hon har Maria Montserrat, hennes närmaste vän. Kvinnan andas, känner barnet kränga, känner huvudet tungt sjunka ner mot skötet. Montserrat hjälper henne till sjukhuset där flickebarnet föds. Hon vet redan vad flickan ska heta, det ena namnet är efter hennes mor, Ana, och det andra efter  hennes mans svenska brorsdotter, Birgitta, som hon tyckte så mycket om. Hon ber Maria skriva ner barnets namn och födelsetid, klockan 12 på dagen, i en liten anteckningsbok. Hon var själv inte så bra på det här med att skriva och läsa.

När jag några år senare åkte tillbaka till Spanien för att vi skulle sälja vår lägenhet, hittade jag mirakulöst en liten anteckningsbok. Det finns väldigt lite materiella spår efter min mamma så hur  denna bok hade fått bli kvar vet jag inte. Men jag släppte den inte och än idag har jag den kvar, ett litet meddelande från den dagen jag föddes. Något litet och obetydligt kan vara mycket stort och betydelsefullt.

Dagens bild är en rotvälta. Just vid den här tiden på året ser man dom som bäst och tydligast där dom ligger på marken. Denna rotvälta är ovanligt stor och man kan inte låta bli att fascineras av dess fantastiska rotsystem som gräver sig långt ner i jorden och bildar det fundament och grund som bär upp stammen och dess krona, ett näringssystem och sambandscentralen mellan alla träd, svampar och andra växter, en undre värld full av liv, ett liv ingen av oss kan vara utan. Påminner mig om moderkakan som följer med ut när barnet föds, med dess vackra förgreningar och full av näring. Tänker på våra egna rötter och alla dessa trådar långt bak som hänger ihop med allt detta som finns nu och som komma skall. Allt hänger ihop.