Första bilden är jag nära och sedan för varje bild förflyttar jag mig en bit bakåt och mer av träden och bakgrunden syns. Det är få färger, eller är det de? Vitt och olika nyanser av brunt, grått, grönt, räfflat, knotigt. Att stammarna lutar gör att snön ligger på ovansidan och det gör att stammen delas in i två fält, halva snövit och halva bar stam. Känslan av få färger och de raka linjerna i bilden gör dom nästan grafiska, som om någon hade målat streck på ett vitt papper.
Det finns en rörelse i bilderna, i stammarnas lutning, i det lite otydliga gränserna mellan snön, bakgrunden och träden, att man inte ser vad det börjar eller slutar. Som känslan när man pulsar fram i ett landskap man väl känner till men när allt är inbäddat i snö kan man nästa gå vilse och inte riktigt veta var man är.
Dessa bilder ger mig en direkt känsloupplevelse och dom talar till mig undermedvetet.
Jag attraheras av rörelsen, det grafiska, det otydliga, det påträngande att trädstammarna kommer så nära. Rörelsen i bilderna är filmisk, som om man stoppat filmen mitt i en rörelse och tagit fram en bild på måfå. Är det träden som lutar eller betraktaren som faller?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar